Wibe: (s) föll på jobben och energin

Den socialdemokratiske fd riksdagsmannen och professorn Sören Wibe har två förklaringar till sossarnas förlust. Den första är att man bedrivit en felaktig ekonomisk politik som inte skapat jobb. Den andra är att man inte längre bejakar teknisk utveckling och låga (el)priser. Att inte verka för sänkta elpriser är ett budskap som skadat partiet. Sagt i Sveriges Radio under valvakan. Kanske något som Alliansen ska ta lärdom av och avveckla dagens pajasartade elmarknad.

Härligt!

Så blev vi då äntligen av med Persson. Återstår att göra sig av med alla lögnare i statsförvaltningen.

Den obekväma sanningen

I förra veckan premiärvisades filmen "An inconvenient truth" med Al Gore på plats i salongen. Som av en händelse, en vecka före valet. Budskapet i filmen är att klimatförändringen är det allvarligaste hotet någonsin mot mänskligheten. Enligt vissa forskare måste vi börja agera inom tio år för att undvika en irreversibel uppvärming av klotet.

I en intervju med Al Gore i Aktuellt21 (7/9) tar reportern upp frågan varför det är så svårt att komma till handling, trots det allvarliga hotet. Ofantliga belopp satsas på "The war on terror" medan nästan inget satsas på klimatet. Har det något med människans natur att göra? Ja, svarar Gore men exemplifierar sedan med hur en groda reagerar på temperaturförändringar! En något olycklig jämförelse. Det finns nämligen ett mycket bättre svar på varför människans natur styr utvecklingen i fel riktning. Förklaringen är att människan precis som alla andra varelser konkurrerar om resurserna i tillvaron. Därför har vi svårt att hantera prissättningen av varor och tillgångar som är väldigt enkla. Om alla hade accepterat att handla olja till aktuellt världsmarknadspris så skulle vi troligtvis inte ha några problem med freden i Mellanöstern. Förmodligen skulle vi inte heller föra något krig mot terrorismen.

Problemet är att människan har en tendens att organisera handel med enkla varor på ett ineffektivt eller till och med kontraproduktivt sätt. Elmarknaden är ett lysande exempel. Felet med regleringen av elmarknaden är att vi har skapat en mycket komplicerad handel med "elavtal" istället för en enkel handel med riktig el. Tanken är att priskänsliga förbrukare ska kunna handla till ett lägre pris än prisokänsliga men resultatet blir en marknad som ger upphov till brist, ineffektivitet, högre priser och uteblivna investeringar. Det skapar i sin tur ett behov av omfattande politiska styråtgärder men också ett behov av marknadsmanipulation ifrån kraftproducenternas sida.

Den mänskliga naturen ställer till det även när vi ska hantera klimatproblemet. Det borde nämligen vara enkelt. Koldioxid är en global enkel "vara" och borde enkelt kunna prissättas om man vet vilken ppm-nivå som man vill uppnå ett visst årtal. Exempelvis 450 ppm år 2100. Men istället för en enkel prissättning av CO2 försöker vi sjösätta ett mycket komplicerat system för handel med "utsläppsrätter". Precis som på elmarknaden syftar konstruktionen till att priskänsliga intressenter ska slippa kostnader medan prisokänsliga ska belastas. Det leder möjligen till ett globalt politiskt käbbel men knappast till minskade globala utsläpp. Oavsett hur priset skapas kan det dessutom inte sänka CO2-utsläppen från elproduktion speciellt effektivt. Elproduktion står för den största andelen av världens utsläpp av koldioxid, 42 procent. Men när konsumenterna handlar "elavtal" istället för el så reagerar de inte på att ett kraftverk med CO2-utsläpp startar och sätter priset på marginalen. Istället för minskade utsläpp får vi ökade vinster för kraftbolagen.

Al Gore hann också med att äta lunch med Göran Persson och berömma honom för hans ”visionära ledarskap”. Det var nog den riktiga grodan ifrån Al Gores sida. Man får väl förmoda att det var det gröna folkhemmet som avsågs och hur man med planekonomi ska förändra världen. Gamla lösningar blir som nya, snart 20 år efter murens fall. Sverige och Vattenfall ska leda utvecklingen och resten av världen ska häpna och följa efter. Var det tio år vi hade på oss?

And the winner is - Vattenfall!

I går meddelade "samhällsbyggnadsminister" Mona Sahlin att regeringen nu tagit beslut om att utreda en uppdelning av spotmarknaden i två delar för att "sänka elpriset". Detta som ett första steg i en utredning som ifrågasätter marginalprissättningen på elmarknadens utbudssida! Kunde man inte börjat med att ifrågasätta om priserna på spotmarknaden verkligen är sanna kortsiktiga marginalpriser? Och om inte även efterfrågesidan borde handla till dessa priser? Icke! Regeringen kan utan att bli ifrågasatta komma med vilka puckade resonemang och idéer som helst. Varför opponerar sig inte Nord Pool? Vad säger Svenska Kraftnät? Vad säger nationalekonomerna på Konkurrensverket? Vad säger alla professorer som säger sig vara experter på elmarknaden, inte minst Handelshögskolans rektor Lars Bergman? Den differentierade prisbildningen ska med nödvändighet behållas och elpriset kommer att skena iväg ytterligare. Och vem vinner på förslaget? Jo, endast och allenast det statliga bolaget Vattenfall! Om förslaget går igenom behöver inte Vattenfall på egen hand subventionera basindustrin på den skenande elmarknaden.

Sahlin kompletterar med ytterligare ett antal meningslösa åtgärder på låtsasmarknaden. Samtidigt skriver Sahlin, kommer det nationella PROGRAMMET för energieffektivisering som regeringen lagt fram leda till lönsam energieffektivisering för alla samhällssektorer". Som hämtat från vilken kommunistdiktatur som helst! Får vi höra något klokt från Alliansen eller är Vattenfall det enda som Alliansen intresserar sig för?

Är Miljöpartiet ett miljöparti?

I partiledarutfrågningen av mps språkrör Peter Eriksson diskuterades inte bara fps meningslösa dataintrång. Även energipolitiken var på tapeten. Peter Eriksson menade att elmarknaden inte fungerar och att receptet är att dela Vattenfall. Detta trots att mp de fyra senaste åren motionerat om mitt förslag till reformering av elmarknaden i Riksdagen. Peter Eriksson vet mycket väl vad som egentligen är problemet med elmarknaden och hur lösningen ser ut. Men en välfungerande elmarknad passar inte in i sossarnas planekonomiska omställning till det gröna folkhemmet. Och för miljöpartiet går makten före miljön. Därav nonsensresonemanget om Vattenfall.

Miljöpartiet har det inte lätt. Partiet vill driva mycket miljöpolitik. Men mycket politik är inte nödvändigtvis bra för miljön.

Persson - jag är oskyldig!

Lysande intervju med statsminister Göran Persson som i fredags än en gång gjorde klart att Vattenfall ska reglera priserna på den avreglerade elmarknaden och se till att basindustrin har Europas lägsta elpriser. Det är är i och för sig märkligt men ännu märkligare är att Persson frånsäger sig allt ansvar för att elmarknaden ser ut som den gör. "Jag har aldrig gillat den här avregleringen, och ...tyvärr fick jag rätt! Jag sa när det här skedde, i ett annat politiskt läge när vi var i opposition, att de stora kraftbolagen kommer lägga under sig allt, och det har dom gjort nu..." Fråga1: vem har regerat sedan 1994? Fråga 2: Vem har sedan dess krattat manegen för Vattenfall i Bryssel? Fråga 3: Vem har utrett elmarknaden 511 gånger under tiden fram till nu och alltid kommit fram till att den fungerar ganska bra?

Fp reagerar

I fredags presenterade Folkpartiet en rapport på två sidor om hur man ska komma tillrätta med elprishöjningarna och de höga elkostnaderna för hushåll och företag. Fp menar att ett stort problem är att socialdemokraterna sedan 1994 tredubblat elskatten för vanliga elköpare. En fråga man ställer sig är hur högt spotpriset idag skulle vara om skatterna inte fanns på den nuvarande marknaden. Den har ju säkerligen dämpat den skenande efterfrågan en hel del. Skulle man kunna gissa på ett spotpris på 500 öre/kWh, för att ta en gammal bekant siffra?

Det är enligt Folkpartiet inte rimligt, som vissa gör, att lägga hela skulden på avregleringen och elbörsen. Ändå finns det enligt rapporten skäl att se över hur elbörsen och elmarknaden fungerar. "Att den långsiktiga marginalkostnaden sätter priset, är rimligt när vi har en väl fungerande konkurrens där investeringar i ny kapacitet kommer till efterhand som efterfrågan ökar". Frågan är – hur skapar marknaden det långsiktiga marginalpriset?!

Det är politiken som är det stora problemet, inte marknaden. Politikerna har hindrat investeringar i ny produktion. Vilka investeringar? I Malmö och Göteborg byggs det och effekten ska höjas i alla kärnkraftverk. Och skulle inte producenterna i högre grad kunnat medverka i bygget av den finska femte reaktorn, eller startat bygget av den sjätte?

I listan över krav som avslutar rapporten kommer en översyn av elbörsen och konkurrensen på sista plats, efter kravet på en tydlig PLAN för hur kapaciteten i det svenska produktionssystemet ska öka snabbt och på sikt. Folkpartiet har rätt. Det stora problemet är politiken.

Felet med regleringen

Felet med regleringen av elmarknaden är att den skapar en illusion av att fysisk el handlas med avtal mellan enskilda köpare och säljare. På den nuvarande marknaden verkar det därför som att konsumenterna handlar "energi" trots att el per definition är detsamma som effekt. Bakom fasaden av energihandel handlas naturligtvis i realiteten elen som "effekt". Den sammanlagda förbrukningen av effekt måste alltid täckas av en lika stor samtidig produktion av effekt.

Problemet är att handeln med energi i konsumentledet leder till att priskänslig förbrukning blir underprissatt i förhållande till prisokänslig förbrukning. Konsumenternas sammanlagda efterfrågan på kapacitet ökar därför hela tiden på elmarknaden.

Den ökande efterfrågan på kapacitet kunde man hantera ganska väl på den tidigare "monopolmarknaden". För det första utnyttjades de befintliga resurserna optimalt och elen producerades till den sammantaget lägsta möjliga rörliga kostnaden i producenternas samkörningssamarbete. Ett villkor för samarbetet var nämligen att producenterna tog på sig att var för sig investera i egen "tillräcklig" produktionskapacitet. De fördelade på så vis de fasta kostnaderna mellan varandra på ett rättvist sätt. Via monopoltarifferna kunde de sedan övervältra alla fasta och rörliga kostnader på konsumenterna. Den stigande förbrukningen kunde därför alltid mötas av investeringar i ny produktion. Med tidstariffer kunde också behovet av investeringar i toppkapacitet till viss del begränsas. Problemet var att producenterna kunde investera utan att själva ta några egentliga risker, vilket ledde till överinvesteringar. Det var ett av de starkaste skälen till reformeringen av elmarknaden. På den avreglerade marknaden skulle konsumenterna kunna välja i vilken omfattning de skulle medverka till finansieringen av investeringar i ny produktion. Marknadens effektivitet och i synnerhet producenternas investeringseffektivitet skulle därmed öka.

Vid avregleringen ersattes i princip produktionsoptimeringen med Nord Pools spotmarknad. Monopoltarifferna omvandlades till elavtal som konsumenterna kan teckna med "elleverantörer". På spotmarknadens utbudssida säljer alltså producenterna el som borde vara producerad till rörlig kostnad. På efterfrågesidan omvandlas samma el av konkurrerande leverantörer till el som verkar levereras i långa fysiska leveransavtal till konsumenterna. Därför finns det inga som helst möjligheter att på ett marknadsmässigt korrekt sätt överföra fasta kostnader på konsumenterna på den nuvarande elmarknaden. Den enda lösningen är att producenterna trissar upp prisnivån på spotmarknaden så att den överstiger den faktiska rörliga produktionskostnaden. De negativa effekterna av detta blir betydande. För det första kan man inte längre veta om den befintliga produktionsapparaten utnyttjas på ett optimalt sätt. För det andra belastar de fasta kostnaderna hela konsumentkollektivet. Konsumenterna kan alltså fortfarande inte välja i vilken omfattning de ska medverka till finansieringen av investeringar i ny produktion. Och huvudproblemet kvarstår. Handeln med "energi" i konsumentledet leder till att efterfrågan på kapacitet hela tiden ökar på marknaden. Handeln med avtal hindrar dessutom konsumenterna från att kortsiktigt välja att koppla bort förbrukning som ett alternativ till att producenterna startar dyrare kraftverk och att spotpriset på marknaden stiger. Det ökar behovet av toppkapacitet. Den nuvarande elmarknaden saknar i alla avseenden en fungerande prisbildning. Att den dessutom är extremt komplicerad är inget plus i kanten

Svensk Energi desinformerar

Elmarknaden fungerar. Problemet är att energipolitiken varit otillräcklig. Men nu kommer investeringarna, bara vi får behålla våra fina, fina spelregler! Det var budskapet på branschorganet Svensk Energis Energilunch i onsdags enligt detta pressmeddelande. Till sin hjälp hade man hyrt in Niclas Damsgaard, analytiker på ECON. Genom att simulera "en marknad med perfekt konkurrens" vill Niclas visa att spotpriserna på den nuvarade marknaden ligger i rätt härad. Niclas har gjort det förut. På kraftbranschens och SNS uppdrag simulerade han sig förra året fram till att avregleringen inneburit en samhällsekonomisk vinst på ca 11 miljarder kronor, se pressmeddelande. Då jämförde han istället den nuvarande låtsasmarknaden med vad han trodde skulle ha hänt man behållit monopolregleringen. Men några simuleringar behövs inte. Man kan direkt se att prisbildningen inte fungerar. Priset på spotmarknaden bör nämligen alltid ligga på den rörliga kostnaden för det dyraste kraftverket som för tillfället körs. Med de priser som gällde 2000/2001 borde, beroende vilket kraftverk som ligger på marginalen, spotpriset röra sig i distinkta steg mellan de rörliga kostnaderna för vind- och vattenkraft (ca 3 öre/kWh), kolkondens (12-15 öre/kWh), oljekondens (50-60 öre/kWh) och gasturbiner (90 öre/kWh) (källa STEM, Elmarknad 2002, figur 9). Sedan dess har de rörliga kostnaderna för kol- , olje och gasturbiner stigit och kostnaden för handeln med utsläppsrätter har tillkommit. Kol kostar idag i storleksordningen 18 öre/kWh och utsläppsrätterna för kolkondensproduktion cirka 10 öre/kWh, vid det nuvarande priset 16 EUR för utsläppsrätterna . Med kol på marginalen borde priset på spotmarknaden i dagsläget ligga på cirka 30 öre/kWh, med olja på marginalen någonstans kring 70 öre/kWh. Med den rådande bristen på vatten borde alltså spotpriset ligga på antingen 30 eller 70 öre/kWh, det högre priset bara om man behöver köra oljekondens.