Det är kanske tjatigt, men det tål att upprepas: El är en kollektiv vara som handlas genom att koppla utrustning som förbrukar respektive producerar el till nätet. Den sammanlagda förbrukningen styr behovet av kraftverk och det aktuella priset på elen. Därför borde elen handlas till aktuellt pris direkt på nätet. Och de som så önskar borde i tillägg prisförsäkra inkoppling av utrustning med helt andra typer av kontrakt än på dagens marknad. Något som jag föreslog för några år sedan och som självklart sågades av ett gäng utredningar. Poängen var i alla fall att alla måste betala och få betalt för den kapacitet som de tar ut från respektive tillför elsystemet.
Om elmarknaden däremot utformas som idag, så att det ser ut som att den fysiska elen handlas med långa leveransavtal mellan enskilda aktörer fungerar ingenting! Med den differentierade prisbildningen som följer av avtalshandeln kan priskänsliga och aktiva konsumenter skaffa sig ett relativt sett lägre avtalspris än prisokänsliga och passiva konsumenter. Med ett fast pris i avtalen kan högförbrukande konsumenter dessutom koppla in hur mycket förbrukning som helst vid vilket aktuellt pris som helst på marknaden. Resultatet blir att efterfrågan och priset på den kollektiva elen stiger och att alla konsumenter, stora som små förlorar på systemet. Trots stigande efterfrågan och pris saknas till råga på allt incitament att investera i mer produktion. Det går ju inte att ta betalt för kapacitet i de nuvarande avtalen! Den paradoxala följden är att avregleringen av elmarknaden förutsätter planhushållning! Även planhushållningen bygger på en hopplös tankemodell, nämligen att olika aktörer måste kunna handla fysisk el till olika avtalspriser. Vilket bara leder till ännu värre problem och ännu mer planhushållning.
De gamla monopolreglerade elmarknaderna fungerar faktiskt bättre. De differentierade monopoltarifferna driver i och för sig upp efterfrågan på den kollektiva elen, men producenterna kan ta betalt för fasta kostnader och genomföra alla investeringar som anses nödvändiga. Samtidigt kan behovet av investeringar faktiskt också reduceras med tids- och effekttariffer för högförbrukande konsumenter som avspeglar de rörliga produktionskostnaderna i systemet. Aktörerna på de monopolregerade elmarknaderna kan till skillnad från sina avreglerade kollegor själva och utan politisk inblandning hantera balansen mellan utbud och efterfrågan. Plus i kanten på den punkten alltså för monopolsystemet! Det stora problemet är emellertid att inte heller den monopolreglerade elmarknaden bygger på en fungerande tankemodell.
Skälet till att det idag ser ut som el handlas mellan aktörer är att elsystemet började byggas av ensamma kraftverksägare i egna nät. Just eftersom kraftverksägarna var ensamma kunde de teckna kontrakt med konsumenterna i näten. Sen har det bara rullat på och bilden av att el kan handlas mellan enskilda aktörer har etsat sig fast i folks medvetande. När näten började kopplas ihop överfördes den säljande rollen formellt till nätägarna som inte påverkades av den fysiska hopkopplingen. Konsumenterna tecknade nu istället kontrakt med nätägarna och det såg ut som att el handlades mellan enskilda konsumenter, elsäljande nätägare och producenter. När elmarknaden efter nästan ett sekel sedan "avreglerades" överfördes egentligen bara den säljande rollen till ännu ett mellanled. Idag ser det därför ut som att elen handlas mellan enskilda konsumenter, konkurrerande elsäljare och producenter. Dessutom vid sidan av ett nät som är uppdelat i ett stort antal nätbolag!
I praktiken har aktörerna på dagens elmarknad bara en ”vettig” funktion. De svarar för att tillsammans prognostisera den sammanlagda förbrukningen, som styr behovet av kraftverk och det aktuella priset på marknaden. Det är just därför som konsumenterna måste teckna ”avtal om fortlöpande leverans” med leverantörerna på den nuvarande marknaden. Någon verklig leverans är det naturligtvis inte fråga om. Konsumenterna köper ju faktiskt elen själva genom att koppla utrustning till nätet! Att göra sig av med avtalen, aktörerna och problemen på den nuvarande elmarknaden är alltså i princip en ”baggis”. Prognostiseringsarbetet skulle kunna hanteras betydligt mer effektivt av en central instans, förslagsvis systemoperatören, som har direkt överblick över den aktuella förbrukningen det sammankopplade elnätet.
Så här i efterhand så är det ganska lätt att se vad som egentligen har hänt, sen 1800-talets slut. På grund av ett specialfall kunde de första ensamma kraftverksägarna teckna fysiska leveranskontrakt med konsumenterna. Därefter har kontrakten i kombination med onödigt skapade mellanled använts för att upprätthålla en illusion av fysisk handeln mellan aktörer. Under monopolregleringen växte aktörerna i takt med elsystemets expansion och den ökade elanvändningen. När uppbyggnadsfasen var överstökad upphörde tillväxten och aktörerna var låsta till sina respektive nät. För att växa vidare blev lösningen att frikoppla handeln med el från näten och införa ett nytt säljande mellanled. Och när avregleringen dessutom synkroniserades med skapandet av EU:s inre marknad kunde aktörerna växa utanför nationsgränserna.
Problemet är att dagens avreglerade marknad på EU-nivå endast har ett verkligt syfte. Ett! Det är att producentaktörer som egentligen inte har något existensberättigande på en avreglerad elmarknad ska kunna växa vidare. En producent äger bara ett antal kraftverk som tillsammans med alla andra kraftverk på marknaden ska köras för att täcka den sammanlagda förbrukningen i nätet till att aktuella lägsta pris. Märkvärdigare än så är det inte! Den faktiska elmarknaden är inte heller särskilt "europeisk". Nätet är tämligen uppdelat i regionala områden som avgränsas av flaskhalsar och som har egna aktuella prisnivåer, även i det nordiska elsystemet. Hela skiten är en bluff med absurda proportioner! El kan egentligen varken handlas med avtal eller mellan enskilda aktörer. Konsumenternas försök att sänka priset leder till att priset stiger. När konsumenterna inte kan sänka priset så kan de inte heller minska utsläppen av koldioxid. Avregleringen leder till stigande priser, sämre konkurrensförmåga, planhushållning, ökade konfliktrisker och att förespeglingarna om att Sverige och EU ska ”leda utvecklingen för att hantera klimatproblemen” klingar väldigt falskt. De enda vinnarna på hela härvan ser ut att vara de stora kraftbolagen. Och förståss, icke att förglömma, centerpartiets medlemmar.
Det är i det här perspektivet man bör betrakta den debatt om elmarknadens historik som blommat upp under sommaren. Två historiker, Arne Kaiser, professor vid avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria på KTH och Per Högselius, filosofie doktor på samma avdelning och vid Lunds universitet, har fått en hel del pengar av Energimyndigheten för att bedriva ett forskningsprojekt, ”När folkhemselen blev internationell”. Hela elbranschen har intervjuats och fungerat som bollplank. Resultatet har blivit en ”tegelsten” som publicerats på SNS förlag. Det verkar emellertid inte ha varit det enda syftet med projektet. Forskarna har nämligen utsett sig själva till ”kritiker” av elmarknadsreformen och skrivit debattartiklar för att sprida sina teorier riktigt ordentligt. På DN debatt (”Elavregleringen är ett skräckexempel”) får man den 19 juni reda på att det mest paradoxala med elreformen är att Vattenfall kontrollerar Berlins elförsörjning och att Fortum kontrollerar Stockholms. I Göteborgsposten (”Kraftbolagens vinster – helt i linje med politiska beslut”) den 13 september heter det att kraftbolagen faktiskt var motståndare till reformen. Inte var det väl därför som Vattenfall bolagiserades? I och för sig, när det under en tid gjordes en del försök att verkligen skapa en fungerande avreglering var motståndet hårt. Men när branschen väl hade fått som den ville och även utrett det infernaliska balansavräkningssystemet som var en förutsättning för att behålla aktörsrollerna på marknaden, då blev det återigen grönt ljus.
Är det då kraftbolagen som ska kritiseras och sättas i skamvrån frågar sig författarna i den senare av artiklarna. Svaret är tydligen nej. ”Det står klart att politiker och utredare underskattade elsystemets komplexitet och speciella karaktär”.
Som att elmarknaden består av ett nät och att el är en kollektiv vara.
