Felet med regleringen av elmarknaden är att den skapar en illusion av att fysisk el handlas med avtal mellan enskilda köpare och säljare. På den nuvarande marknaden verkar det därför som att konsumenterna handlar "energi" trots att el per definition är detsamma som effekt. Bakom fasaden av energihandel handlas naturligtvis i realiteten elen som "effekt". Den sammanlagda förbrukningen av effekt måste alltid täckas av en lika stor samtidig produktion av effekt.
Problemet är att handeln med energi i konsumentledet leder till att priskänslig förbrukning blir underprissatt i förhållande till prisokänslig förbrukning. Konsumenternas sammanlagda efterfrågan på kapacitet ökar därför hela tiden på elmarknaden.
Den ökande efterfrågan på kapacitet kunde man hantera ganska väl på den tidigare "monopolmarknaden". För det första utnyttjades de befintliga resurserna optimalt och elen producerades till den sammantaget lägsta möjliga rörliga kostnaden i producenternas samkörningssamarbete. Ett villkor för samarbetet var nämligen att producenterna tog på sig att var för sig investera i egen "tillräcklig" produktionskapacitet. De fördelade på så vis de fasta kostnaderna mellan varandra på ett rättvist sätt. Via monopoltarifferna kunde de sedan övervältra alla fasta och rörliga kostnader på konsumenterna. Den stigande förbrukningen kunde därför alltid mötas av investeringar i ny produktion. Med tidstariffer kunde också behovet av investeringar i toppkapacitet till viss del begränsas. Problemet var att producenterna kunde investera utan att själva ta några egentliga risker, vilket ledde till överinvesteringar. Det var ett av de starkaste skälen till reformeringen av elmarknaden. På den avreglerade marknaden skulle konsumenterna kunna välja i vilken omfattning de skulle medverka till finansieringen av investeringar i ny produktion. Marknadens effektivitet och i synnerhet producenternas investeringseffektivitet skulle därmed öka.
Vid avregleringen ersattes i princip produktionsoptimeringen med Nord Pools spotmarknad. Monopoltarifferna omvandlades till elavtal som konsumenterna kan teckna med "elleverantörer". På spotmarknadens utbudssida säljer alltså producenterna el som borde vara producerad till rörlig kostnad. På efterfrågesidan omvandlas samma el av konkurrerande leverantörer till el som verkar levereras i långa fysiska leveransavtal till konsumenterna. Därför finns det inga som helst möjligheter att på ett marknadsmässigt korrekt sätt överföra fasta kostnader på konsumenterna på den nuvarande elmarknaden. Den enda lösningen är att producenterna trissar upp prisnivån på spotmarknaden så att den överstiger den faktiska rörliga produktionskostnaden. De negativa effekterna av detta blir betydande. För det första kan man inte längre veta om den befintliga produktionsapparaten utnyttjas på ett optimalt sätt. För det andra belastar de fasta kostnaderna hela konsumentkollektivet. Konsumenterna kan alltså fortfarande inte välja i vilken omfattning de ska medverka till finansieringen av investeringar i ny produktion. Och huvudproblemet kvarstår. Handeln med "energi" i konsumentledet leder till att efterfrågan på kapacitet hela tiden ökar på marknaden. Handeln med avtal hindrar dessutom konsumenterna från att kortsiktigt välja att koppla bort förbrukning som ett alternativ till att producenterna startar dyrare kraftverk och att spotpriset på marknaden stiger. Det ökar behovet av toppkapacitet. Den nuvarande elmarknaden saknar i alla avseenden en fungerande prisbildning. Att den dessutom är extremt komplicerad är inget plus i kanten
