I förra veckan premiärvisades filmen "An inconvenient truth" med Al Gore på plats i salongen. Som av en händelse, en vecka före valet. Budskapet i filmen är att klimatförändringen är det allvarligaste hotet någonsin mot mänskligheten. Enligt vissa forskare måste vi börja agera inom tio år för att undvika en irreversibel uppvärming av klotet.
I en intervju med Al Gore i Aktuellt21 (7/9) tar reportern upp frågan varför det är så svårt att komma till handling, trots det allvarliga hotet. Ofantliga belopp satsas på "The war on terror" medan nästan inget satsas på klimatet. Har det något med människans natur att göra? Ja, svarar Gore men exemplifierar sedan med hur en groda reagerar på temperaturförändringar! En något olycklig jämförelse. Det finns nämligen ett mycket bättre svar på varför människans natur styr utvecklingen i fel riktning. Förklaringen är att människan precis som alla andra varelser konkurrerar om resurserna i tillvaron. Därför har vi svårt att hantera prissättningen av varor och tillgångar som är väldigt enkla. Om alla hade accepterat att handla olja till aktuellt världsmarknadspris så skulle vi troligtvis inte ha några problem med freden i Mellanöstern. Förmodligen skulle vi inte heller föra något krig mot terrorismen.
Problemet är att människan har en tendens att organisera handel med enkla varor på ett ineffektivt eller till och med kontraproduktivt sätt. Elmarknaden är ett lysande exempel. Felet med regleringen av elmarknaden är att vi har skapat en mycket komplicerad handel med "elavtal" istället för en enkel handel med riktig el. Tanken är att priskänsliga förbrukare ska kunna handla till ett lägre pris än prisokänsliga men resultatet blir en marknad som ger upphov till brist, ineffektivitet, högre priser och uteblivna investeringar. Det skapar i sin tur ett behov av omfattande politiska styråtgärder men också ett behov av marknadsmanipulation ifrån kraftproducenternas sida.
Den mänskliga naturen ställer till det även när vi ska hantera klimatproblemet. Det borde nämligen vara enkelt. Koldioxid är en global enkel "vara" och borde enkelt kunna prissättas om man vet vilken ppm-nivå som man vill uppnå ett visst årtal. Exempelvis 450 ppm år 2100. Men istället för en enkel prissättning av CO2 försöker vi sjösätta ett mycket komplicerat system för handel med "utsläppsrätter". Precis som på elmarknaden syftar konstruktionen till att priskänsliga intressenter ska slippa kostnader medan prisokänsliga ska belastas. Det leder möjligen till ett globalt politiskt käbbel men knappast till minskade globala utsläpp. Oavsett hur priset skapas kan det dessutom inte sänka CO2-utsläppen från elproduktion speciellt effektivt. Elproduktion står för den största andelen av världens utsläpp av koldioxid, 42 procent. Men när konsumenterna handlar "elavtal" istället för el så reagerar de inte på att ett kraftverk med CO2-utsläpp startar och sätter priset på marginalen. Istället för minskade utsläpp får vi ökade vinster för kraftbolagen.
Al Gore hann också med att äta lunch med Göran Persson och berömma honom för hans ”visionära ledarskap”. Det var nog den riktiga grodan ifrån Al Gores sida. Man får väl förmoda att det var det gröna folkhemmet som avsågs och hur man med planekonomi ska förändra världen. Gamla lösningar blir som nya, snart 20 år efter murens fall. Sverige och Vattenfall ska leda utvecklingen och resten av världen ska häpna och följa efter. Var det tio år vi hade på oss?
