Varför inte spinna vidare på resonemanget i Barretts misstag. Scott Barrett, professor i miljöekonomi och internationell politisk ekonomi vid John Hopkins University, formulerade ett antal kriterier för en fungerande överenskommelse mellan världens länder i klimatfrågan. Själv tyckte han sig dock inte kunna ge något entydigt svar på hur överenskommelse borde utformas. Problemet är att koldioxid är en kollektiv nyttighet medan länderna som ska förhandla är lokalt skapade särintressen som i princip bara agerar med sitt eget bästa för ögonen. Att då försöka lösa klimatfrågan genom att förhandla om specifika utsläppsbegränsningar mellan länderna skapar ett "fångarnas dilemma" som hindrar problemets lösning.
För att lösa problemet måste man istället förhandla om att skapa ett gemensamt pris på CO2, som alla betalar för sina utsläpp. I princip borde länderna komma överens om att bilda en oberoende "centralbank", med eget ansvar för att prissätta och balansera nivån av växthusgaser. Först då kan Barretts kriterier för ett fungerande klimatavtal uppfyllas. Om priset på CO2 styrs utifrån den aktuella ppm-halten i atmosfären har alla incitament att minska de sammanlagda utsläppen och några specifika bördor behöver inte fördelas mellan länderna. Har länderna som förhandlar verkligen för avsikt att lösa problemet borde de också vara intresserade av en fungerande problemlösningsmetod! Och förutsatt att tillräckligt många och betydelsefulla länder medverkar kommer ett avtal om en gemensam prissättning av CO2 att resultera i att hela kollektivet får det bättre. Länderna måste också komma överens om ett sanktionssystem för länder som inte vill medverka. Det måste kosta mer att inte medverka än att medverka och poängen är att om alla medverkar så kommer priset för att hejda klimatförändringen att minimeras. Ett gemensamt pris på CO2 borde också uppfattas som rättvist. Alla betalar i förhållande till hur mycket de släpper ut. Försöka man sig på någon annan fördelning av kostnaderna uppstår dessutom återigen ett "fångarnas dilemma" och det blir omöjligt att lösa problemet. Med ett gemensamt pris på den kollektiva nyttigheten elimineras särintressenternas skadliga inverkan på förhandlingslösningen och Barrets kriterier kan uppfyllas. Nästan.
Återstår att även hantera en annan kollektiv nyttighet där skapade särintressen ger upphov till ett "fångarnas dilemma" som hindrar en fungerande hantering av nyttigheten. El. När elmarknader idag utformas så att det ser ut som att elen handlas med individuella avtal mellan enskilda aktörer kan inte ett gemensamt pris på CO2 implementeras så att det minskar utsläppen av koldioxid från elproduktion. Att monopolreglerade elmarknader "fungerar" medan "avreglerade"elmarknaden inte fungerar alls gör dessutom att Barretts krav på rättvisa mellan länderna i ett klimatavtal inte kan uppfyllas. Även här är lösningen ett gemensamt pris. Om alla handlar elen till samma aktuella pris, direkt på elnätet, elimineras "aktörernas" skadliga inverkan på prisbildningen. Resultatet blir att konsumentkollektivet inte bara kan sänka priset på elmarknaderna utan även minska utsläppen av koldioxid från elproduktion.
Lösningen på klimatfrågan är alltså extrem enkelhet. Ett pris på CO2 och ett pris på el! Det eliminerar den självlåsning som uppstår när skapade "aktörer" ska försöka komma överens om hur de kollektiva nyttigheterna CO2 och el ska fördelas.
Läs mer, exempelvis Ska vi behålla elmarknadens låtsasaktörer eller en beboelig planet?
