Investmentbanken Morgan Stanley tror att klimatförändringarna kommer att påverka världsekonomin enormt (negativt) under de kommande åren, enligt en artikel på di.se i helgen.
De som värnar världsekonomin borde alltså vara intresserade av att lösa klimatfrågan på rationellast tänkbara sätt.
måndag, oktober 08, 2007
tisdag, oktober 02, 2007
Sverige - ett av världens minst korrumperade länder?
I går presenterade klimat- och sårbarhetsutredningen sitt slutbetänkande. Sverige kommer bli betydligt varmare och blötare. Skogstillväxten beräknas öka med 20-40 procent. I jordbruket kommer skördarna att växa, i Västerbotten med drygt 50 procent om samma grödor odlas som idag. Förutsättningarna för djurhållningen förbättras genom längre betessäsong och ökade vallskördar. En ökad nederbörd och vattentillrinning, framförallt i landets norra delar,
kommer att skapa mycket goda förutsättningar för en ökad vattenkraftproduktion. Beräkningar visar på en möjlig ökning av kraftpotentialen med 15−20 procent i snitt till slutet på seklet.
Lustigt, men är det inte just de svenska vinnarna på klimatförändringen som nu ikläder sig en ledarroll i det internationella arbetet för att "hejda" samma förändring?
kommer att skapa mycket goda förutsättningar för en ökad vattenkraftproduktion. Beräkningar visar på en möjlig ökning av kraftpotentialen med 15−20 procent i snitt till slutet på seklet.
Lustigt, men är det inte just de svenska vinnarna på klimatförändringen som nu ikläder sig en ledarroll i det internationella arbetet för att "hejda" samma förändring?
torsdag, september 27, 2007
Barretts misstag
Scott Barret har skrivit en bok om teorier för fungerande klimatavtal och om denna skrev Joakim Sonnegård en artikel, "Kyotoavtalet sätter klimatet på spel", i Svenska Dagbladet för ungefär en månad sedan.
Barrett, som är professor i miljöekonomi och internationell politisk ekonomi vid John Hopkins University menar att klimatkrisens ekonomisk-politiska kärna är vad man i spelteorin kallar för ett ”fångarnas dilemma”. Eftersom ett enskilt land inte påtagligt kan påverka den totala mängden växthusgaser i atmosfären, och därmed inte heller omfattningen av klimatförändringen, ligger det inte i landets intresse att ensidigt minska sina utsläpp. Det skulle bara betyda att landet både får ta kostnaden för att minska utsläppen och kostnaden av klimatförändringens konsekvenser. Sammantaget leder det till att världens länder försöker åka snålskjuts på varandras arbete med att få ner utsläppen av växthusgaser och att ett dödläge uppstår.
För att bryta dödläget krävs en mekanism – till exempel ett avtal – som upprätthåller ett effektivt samarbete om att reducera utsläppen av växthusgaser. Barrett formulerar ett antal kriterier som ett avtal (Kyotoprotokollet) måste uppfylla för att lösa dilemmat:
Det måste vara i varje enskild nations intresse att ingå och följa avtalet. Utan nationella incitament finns det inte någon anledning att ta på sig de bördor som avtalet fördelar. Vidare måste avtalet resultera i att hela kollektivet av avtalsparter får det bättre. Avtalet måste dessutom vara självförstärkande: det måste finnas både piska och morot i avtalet som gör att ingen vill bryta det. Slutligen måste avtalet också vara rättvist: viljan att efterleva avtalet hänger på om det uppfattas som rättvist eller inte.
Barretts bok är resultatet av 20 års forskning och hans teori bygger på en analys av över 300 internationella miljöavtal. Men i boken betonar Barrett att teorin inte ger några entydiga svar på frågan hur Kyotoprotokollet ska revideras.
Jag vet varför. Barrett har ägnat 20 år av sitt liv till att försöka lösa ett problem som egentligen inte finns men som uppstår om man formulerar klimatfrågan som ett bördefördelningsproblem. Precis i samma ögonblick som man gör detta uppstår ett "fångarnas dilemma" som gör att det blir omöjligt att lösa problemet!
Lösningen är precis lika enkel som att lösa problemet med elmarknaden. Om priset på CO2 styrs av den aktuella ppm-halten i atmosfären har alla incitament att minska de sammanlagda utsläppen och sänka priset på CO2. Då finns det ingen specifika börda eller nyttighet att fördela.
Det går alltså inte att lösa klimatfrågan genom att förhandla om en fördelning av specifika utsläppsbegränsningar. Istället måste man förhandla om en mekanism för prissättning av koldioxid (och andra växthusgaser) som är det enda som faktiskt kan ge resultat. Vi måste ju ändå utgå ifrån att de länder som möts för att förhandla har ett intresse av att lösa problemet! Utgångspunkten för förhandlingarna måste alltså vara en beskrivning av hur man löser problemet, inte i att kasta sig in i förhandlingar som hindrar problemets lösning.
Både boken och artikeln verkar besynnerlig. Hur kan Barrett göra sitt misstag? Och varför kommer artikeln nu? I artikeln heter det att Barretts bok är ny, men den publicerades faktiskt redan år 2003, för fyra år sedan. Och varför är det just Joakim Sonnegård som skriver artikeln? Han har precis gått från att vara chef för Expertgruppen för miljöstudier på Finansdepartementet (klirr i kassan från det nuvarande elspektaklet) till att bli chef för sekretariatet för Regeringens kommission för hållbar utveckling (där förutom statsminister Fredrik Reinfeldt, miljöminister Andreas Carlgren och finansminister Anders Borg bland andra Vattenfalls vd Lars G. Josefsson medverkar).
Läs mer, exempelvis Effektiv klimathantering? och Ska vi behålla elmarknadens låtsasaktöer eller en beboelig planet?
Barrett, som är professor i miljöekonomi och internationell politisk ekonomi vid John Hopkins University menar att klimatkrisens ekonomisk-politiska kärna är vad man i spelteorin kallar för ett ”fångarnas dilemma”. Eftersom ett enskilt land inte påtagligt kan påverka den totala mängden växthusgaser i atmosfären, och därmed inte heller omfattningen av klimatförändringen, ligger det inte i landets intresse att ensidigt minska sina utsläpp. Det skulle bara betyda att landet både får ta kostnaden för att minska utsläppen och kostnaden av klimatförändringens konsekvenser. Sammantaget leder det till att världens länder försöker åka snålskjuts på varandras arbete med att få ner utsläppen av växthusgaser och att ett dödläge uppstår.
För att bryta dödläget krävs en mekanism – till exempel ett avtal – som upprätthåller ett effektivt samarbete om att reducera utsläppen av växthusgaser. Barrett formulerar ett antal kriterier som ett avtal (Kyotoprotokollet) måste uppfylla för att lösa dilemmat:
Det måste vara i varje enskild nations intresse att ingå och följa avtalet. Utan nationella incitament finns det inte någon anledning att ta på sig de bördor som avtalet fördelar. Vidare måste avtalet resultera i att hela kollektivet av avtalsparter får det bättre. Avtalet måste dessutom vara självförstärkande: det måste finnas både piska och morot i avtalet som gör att ingen vill bryta det. Slutligen måste avtalet också vara rättvist: viljan att efterleva avtalet hänger på om det uppfattas som rättvist eller inte.
Barretts bok är resultatet av 20 års forskning och hans teori bygger på en analys av över 300 internationella miljöavtal. Men i boken betonar Barrett att teorin inte ger några entydiga svar på frågan hur Kyotoprotokollet ska revideras.
Jag vet varför. Barrett har ägnat 20 år av sitt liv till att försöka lösa ett problem som egentligen inte finns men som uppstår om man formulerar klimatfrågan som ett bördefördelningsproblem. Precis i samma ögonblick som man gör detta uppstår ett "fångarnas dilemma" som gör att det blir omöjligt att lösa problemet!
Lösningen är precis lika enkel som att lösa problemet med elmarknaden. Om priset på CO2 styrs av den aktuella ppm-halten i atmosfären har alla incitament att minska de sammanlagda utsläppen och sänka priset på CO2. Då finns det ingen specifika börda eller nyttighet att fördela.
Det går alltså inte att lösa klimatfrågan genom att förhandla om en fördelning av specifika utsläppsbegränsningar. Istället måste man förhandla om en mekanism för prissättning av koldioxid (och andra växthusgaser) som är det enda som faktiskt kan ge resultat. Vi måste ju ändå utgå ifrån att de länder som möts för att förhandla har ett intresse av att lösa problemet! Utgångspunkten för förhandlingarna måste alltså vara en beskrivning av hur man löser problemet, inte i att kasta sig in i förhandlingar som hindrar problemets lösning.
Både boken och artikeln verkar besynnerlig. Hur kan Barrett göra sitt misstag? Och varför kommer artikeln nu? I artikeln heter det att Barretts bok är ny, men den publicerades faktiskt redan år 2003, för fyra år sedan. Och varför är det just Joakim Sonnegård som skriver artikeln? Han har precis gått från att vara chef för Expertgruppen för miljöstudier på Finansdepartementet (klirr i kassan från det nuvarande elspektaklet) till att bli chef för sekretariatet för Regeringens kommission för hållbar utveckling (där förutom statsminister Fredrik Reinfeldt, miljöminister Andreas Carlgren och finansminister Anders Borg bland andra Vattenfalls vd Lars G. Josefsson medverkar).
Läs mer, exempelvis Effektiv klimathantering? och Ska vi behålla elmarknadens låtsasaktöer eller en beboelig planet?
onsdag, september 26, 2007
Ska vi behålla elmarknadens låtsasaktörer eller en beboelig planet?
Det finns som sagt inga specifika aktörer i den fysiska elhandeln. Men om elmarknaden utformas så att det ser som att el handlas mellan aktörer uppstår free-rider-problem. Problemen kan till viss del kan hanteras på monopolreglerade elmarknader men inte alls om elmarknader "avregleras" med monopolregleringen som utgångspunkt. På dagens felaktigt avreglerade elmarknader blir följden skenande efterfrågan, stigande pris men uteblivna investeringar, planhushållning och förlorad konkurrenskraft i förhållande till länder med monopolreglerade elmarknader.
Det blir också omöjligt att hantera klimatfrågan. I proaktivt syfte blir det därför viktigt för aktörerna i det nuvarande systemet (och det inbegriper förmodligen även aktörernas ägare, exempelvis den svenska staten) att hantera klimatfrågan på ett sätt som gör att klimatfrågan inte kan hanteras, bara att det ser ut som att den hanteras. Med ännu mer planhushållning. Det kan man göra genom att, precis som när det gäller elmarknaden, skapa ett free-rider-problem som egentligen inte existerar och försöka lösa klimatfrågan genom att fördela en kollektiv nyttighet med avtal mellan specifika aktörer.
Frågan är om vi ska behålla elmarknadens låtsasaktörer eller en beboelig planet.
Läs mer, exempelvis När folkhemselen blev kriminell
Det blir också omöjligt att hantera klimatfrågan. I proaktivt syfte blir det därför viktigt för aktörerna i det nuvarande systemet (och det inbegriper förmodligen även aktörernas ägare, exempelvis den svenska staten) att hantera klimatfrågan på ett sätt som gör att klimatfrågan inte kan hanteras, bara att det ser ut som att den hanteras. Med ännu mer planhushållning. Det kan man göra genom att, precis som när det gäller elmarknaden, skapa ett free-rider-problem som egentligen inte existerar och försöka lösa klimatfrågan genom att fördela en kollektiv nyttighet med avtal mellan specifika aktörer.
Frågan är om vi ska behålla elmarknadens låtsasaktörer eller en beboelig planet.
Läs mer, exempelvis När folkhemselen blev kriminell
tisdag, september 18, 2007
När folkhemselen blev kriminell
Det är kanske tjatigt, men det tål att upprepas: El är en kollektiv vara som handlas genom att koppla utrustning som förbrukar respektive producerar el till nätet. Den sammanlagda förbrukningen styr behovet av kraftverk och det aktuella priset på elen. Därför borde elen handlas till aktuellt pris direkt på nätet. Och de som så önskar borde i tillägg prisförsäkra inkoppling av utrustning med helt andra typer av kontrakt än på dagens marknad. Något som jag föreslog för några år sedan och som självklart sågades av ett gäng utredningar. Poängen var i alla fall att alla måste betala och få betalt för den kapacitet som de tar ut från respektive tillför elsystemet.
Om elmarknaden däremot utformas som idag, så att det ser ut som att den fysiska elen handlas med långa leveransavtal mellan enskilda aktörer fungerar ingenting! Med den differentierade prisbildningen som följer av avtalshandeln kan priskänsliga och aktiva konsumenter skaffa sig ett relativt sett lägre avtalspris än prisokänsliga och passiva konsumenter. Med ett fast pris i avtalen kan högförbrukande konsumenter dessutom koppla in hur mycket förbrukning som helst vid vilket aktuellt pris som helst på marknaden. Resultatet blir att efterfrågan och priset på den kollektiva elen stiger och att alla konsumenter, stora som små förlorar på systemet. Trots stigande efterfrågan och pris saknas till råga på allt incitament att investera i mer produktion. Det går ju inte att ta betalt för kapacitet i de nuvarande avtalen! Den paradoxala följden är att avregleringen av elmarknaden förutsätter planhushållning! Även planhushållningen bygger på en hopplös tankemodell, nämligen att olika aktörer måste kunna handla fysisk el till olika avtalspriser. Vilket bara leder till ännu värre problem och ännu mer planhushållning.
De gamla monopolreglerade elmarknaderna fungerar faktiskt bättre. De differentierade monopoltarifferna driver i och för sig upp efterfrågan på den kollektiva elen, men producenterna kan ta betalt för fasta kostnader och genomföra alla investeringar som anses nödvändiga. Samtidigt kan behovet av investeringar faktiskt också reduceras med tids- och effekttariffer för högförbrukande konsumenter som avspeglar de rörliga produktionskostnaderna i systemet. Aktörerna på de monopolregerade elmarknaderna kan till skillnad från sina avreglerade kollegor själva och utan politisk inblandning hantera balansen mellan utbud och efterfrågan. Plus i kanten på den punkten alltså för monopolsystemet! Det stora problemet är emellertid att inte heller den monopolreglerade elmarknaden bygger på en fungerande tankemodell.
Skälet till att det idag ser ut som el handlas mellan aktörer är att elsystemet började byggas av ensamma kraftverksägare i egna nät. Just eftersom kraftverksägarna var ensamma kunde de teckna kontrakt med konsumenterna i näten. Sen har det bara rullat på och bilden av att el kan handlas mellan enskilda aktörer har etsat sig fast i folks medvetande. När näten började kopplas ihop överfördes den säljande rollen formellt till nätägarna som inte påverkades av den fysiska hopkopplingen. Konsumenterna tecknade nu istället kontrakt med nätägarna och det såg ut som att el handlades mellan enskilda konsumenter, elsäljande nätägare och producenter. När elmarknaden efter nästan ett sekel sedan "avreglerades" överfördes egentligen bara den säljande rollen till ännu ett mellanled. Idag ser det därför ut som att elen handlas mellan enskilda konsumenter, konkurrerande elsäljare och producenter. Dessutom vid sidan av ett nät som är uppdelat i ett stort antal nätbolag!
I praktiken har aktörerna på dagens elmarknad bara en ”vettig” funktion. De svarar för att tillsammans prognostisera den sammanlagda förbrukningen, som styr behovet av kraftverk och det aktuella priset på marknaden. Det är just därför som konsumenterna måste teckna ”avtal om fortlöpande leverans” med leverantörerna på den nuvarande marknaden. Någon verklig leverans är det naturligtvis inte fråga om. Konsumenterna köper ju faktiskt elen själva genom att koppla utrustning till nätet! Att göra sig av med avtalen, aktörerna och problemen på den nuvarande elmarknaden är alltså i princip en ”baggis”. Prognostiseringsarbetet skulle kunna hanteras betydligt mer effektivt av en central instans, förslagsvis systemoperatören, som har direkt överblick över den aktuella förbrukningen det sammankopplade elnätet.
Så här i efterhand så är det ganska lätt att se vad som egentligen har hänt, sen 1800-talets slut. På grund av ett specialfall kunde de första ensamma kraftverksägarna teckna fysiska leveranskontrakt med konsumenterna. Därefter har kontrakten i kombination med onödigt skapade mellanled använts för att upprätthålla en illusion av fysisk handeln mellan aktörer. Under monopolregleringen växte aktörerna i takt med elsystemets expansion och den ökade elanvändningen. När uppbyggnadsfasen var överstökad upphörde tillväxten och aktörerna var låsta till sina respektive nät. För att växa vidare blev lösningen att frikoppla handeln med el från näten och införa ett nytt säljande mellanled. Och när avregleringen dessutom synkroniserades med skapandet av EU:s inre marknad kunde aktörerna växa utanför nationsgränserna.
Problemet är att dagens avreglerade marknad på EU-nivå endast har ett verkligt syfte. Ett! Det är att producentaktörer som egentligen inte har något existensberättigande på en avreglerad elmarknad ska kunna växa vidare. En producent äger bara ett antal kraftverk som tillsammans med alla andra kraftverk på marknaden ska köras för att täcka den sammanlagda förbrukningen i nätet till att aktuella lägsta pris. Märkvärdigare än så är det inte! Den faktiska elmarknaden är inte heller särskilt "europeisk". Nätet är tämligen uppdelat i regionala områden som avgränsas av flaskhalsar och som har egna aktuella prisnivåer, även i det nordiska elsystemet. Hela skiten är en bluff med absurda proportioner! El kan egentligen varken handlas med avtal eller mellan enskilda aktörer. Konsumenternas försök att sänka priset leder till att priset stiger. När konsumenterna inte kan sänka priset så kan de inte heller minska utsläppen av koldioxid. Avregleringen leder till stigande priser, sämre konkurrensförmåga, planhushållning, ökade konfliktrisker och att förespeglingarna om att Sverige och EU ska ”leda utvecklingen för att hantera klimatproblemen” klingar väldigt falskt. De enda vinnarna på hela härvan ser ut att vara de stora kraftbolagen. Och förståss, icke att förglömma, centerpartiets medlemmar.
Det är i det här perspektivet man bör betrakta den debatt om elmarknadens historik som blommat upp under sommaren. Två historiker, Arne Kaiser, professor vid avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria på KTH och Per Högselius, filosofie doktor på samma avdelning och vid Lunds universitet, har fått en hel del pengar av Energimyndigheten för att bedriva ett forskningsprojekt, ”När folkhemselen blev internationell”. Hela elbranschen har intervjuats och fungerat som bollplank. Resultatet har blivit en ”tegelsten” som publicerats på SNS förlag. Det verkar emellertid inte ha varit det enda syftet med projektet. Forskarna har nämligen utsett sig själva till ”kritiker” av elmarknadsreformen och skrivit debattartiklar för att sprida sina teorier riktigt ordentligt. På DN debatt (”Elavregleringen är ett skräckexempel”) får man den 19 juni reda på att det mest paradoxala med elreformen är att Vattenfall kontrollerar Berlins elförsörjning och att Fortum kontrollerar Stockholms. I Göteborgsposten (”Kraftbolagens vinster – helt i linje med politiska beslut”) den 13 september heter det att kraftbolagen faktiskt var motståndare till reformen. Inte var det väl därför som Vattenfall bolagiserades? I och för sig, när det under en tid gjordes en del försök att verkligen skapa en fungerande avreglering var motståndet hårt. Men när branschen väl hade fått som den ville och även utrett det infernaliska balansavräkningssystemet som var en förutsättning för att behålla aktörsrollerna på marknaden, då blev det återigen grönt ljus.
Är det då kraftbolagen som ska kritiseras och sättas i skamvrån frågar sig författarna i den senare av artiklarna. Svaret är tydligen nej. ”Det står klart att politiker och utredare underskattade elsystemets komplexitet och speciella karaktär”.
Som att elmarknaden består av ett nät och att el är en kollektiv vara.
Om elmarknaden däremot utformas som idag, så att det ser ut som att den fysiska elen handlas med långa leveransavtal mellan enskilda aktörer fungerar ingenting! Med den differentierade prisbildningen som följer av avtalshandeln kan priskänsliga och aktiva konsumenter skaffa sig ett relativt sett lägre avtalspris än prisokänsliga och passiva konsumenter. Med ett fast pris i avtalen kan högförbrukande konsumenter dessutom koppla in hur mycket förbrukning som helst vid vilket aktuellt pris som helst på marknaden. Resultatet blir att efterfrågan och priset på den kollektiva elen stiger och att alla konsumenter, stora som små förlorar på systemet. Trots stigande efterfrågan och pris saknas till råga på allt incitament att investera i mer produktion. Det går ju inte att ta betalt för kapacitet i de nuvarande avtalen! Den paradoxala följden är att avregleringen av elmarknaden förutsätter planhushållning! Även planhushållningen bygger på en hopplös tankemodell, nämligen att olika aktörer måste kunna handla fysisk el till olika avtalspriser. Vilket bara leder till ännu värre problem och ännu mer planhushållning.
De gamla monopolreglerade elmarknaderna fungerar faktiskt bättre. De differentierade monopoltarifferna driver i och för sig upp efterfrågan på den kollektiva elen, men producenterna kan ta betalt för fasta kostnader och genomföra alla investeringar som anses nödvändiga. Samtidigt kan behovet av investeringar faktiskt också reduceras med tids- och effekttariffer för högförbrukande konsumenter som avspeglar de rörliga produktionskostnaderna i systemet. Aktörerna på de monopolregerade elmarknaderna kan till skillnad från sina avreglerade kollegor själva och utan politisk inblandning hantera balansen mellan utbud och efterfrågan. Plus i kanten på den punkten alltså för monopolsystemet! Det stora problemet är emellertid att inte heller den monopolreglerade elmarknaden bygger på en fungerande tankemodell.
Skälet till att det idag ser ut som el handlas mellan aktörer är att elsystemet började byggas av ensamma kraftverksägare i egna nät. Just eftersom kraftverksägarna var ensamma kunde de teckna kontrakt med konsumenterna i näten. Sen har det bara rullat på och bilden av att el kan handlas mellan enskilda aktörer har etsat sig fast i folks medvetande. När näten började kopplas ihop överfördes den säljande rollen formellt till nätägarna som inte påverkades av den fysiska hopkopplingen. Konsumenterna tecknade nu istället kontrakt med nätägarna och det såg ut som att el handlades mellan enskilda konsumenter, elsäljande nätägare och producenter. När elmarknaden efter nästan ett sekel sedan "avreglerades" överfördes egentligen bara den säljande rollen till ännu ett mellanled. Idag ser det därför ut som att elen handlas mellan enskilda konsumenter, konkurrerande elsäljare och producenter. Dessutom vid sidan av ett nät som är uppdelat i ett stort antal nätbolag!
I praktiken har aktörerna på dagens elmarknad bara en ”vettig” funktion. De svarar för att tillsammans prognostisera den sammanlagda förbrukningen, som styr behovet av kraftverk och det aktuella priset på marknaden. Det är just därför som konsumenterna måste teckna ”avtal om fortlöpande leverans” med leverantörerna på den nuvarande marknaden. Någon verklig leverans är det naturligtvis inte fråga om. Konsumenterna köper ju faktiskt elen själva genom att koppla utrustning till nätet! Att göra sig av med avtalen, aktörerna och problemen på den nuvarande elmarknaden är alltså i princip en ”baggis”. Prognostiseringsarbetet skulle kunna hanteras betydligt mer effektivt av en central instans, förslagsvis systemoperatören, som har direkt överblick över den aktuella förbrukningen det sammankopplade elnätet.
Så här i efterhand så är det ganska lätt att se vad som egentligen har hänt, sen 1800-talets slut. På grund av ett specialfall kunde de första ensamma kraftverksägarna teckna fysiska leveranskontrakt med konsumenterna. Därefter har kontrakten i kombination med onödigt skapade mellanled använts för att upprätthålla en illusion av fysisk handeln mellan aktörer. Under monopolregleringen växte aktörerna i takt med elsystemets expansion och den ökade elanvändningen. När uppbyggnadsfasen var överstökad upphörde tillväxten och aktörerna var låsta till sina respektive nät. För att växa vidare blev lösningen att frikoppla handeln med el från näten och införa ett nytt säljande mellanled. Och när avregleringen dessutom synkroniserades med skapandet av EU:s inre marknad kunde aktörerna växa utanför nationsgränserna.
Problemet är att dagens avreglerade marknad på EU-nivå endast har ett verkligt syfte. Ett! Det är att producentaktörer som egentligen inte har något existensberättigande på en avreglerad elmarknad ska kunna växa vidare. En producent äger bara ett antal kraftverk som tillsammans med alla andra kraftverk på marknaden ska köras för att täcka den sammanlagda förbrukningen i nätet till att aktuella lägsta pris. Märkvärdigare än så är det inte! Den faktiska elmarknaden är inte heller särskilt "europeisk". Nätet är tämligen uppdelat i regionala områden som avgränsas av flaskhalsar och som har egna aktuella prisnivåer, även i det nordiska elsystemet. Hela skiten är en bluff med absurda proportioner! El kan egentligen varken handlas med avtal eller mellan enskilda aktörer. Konsumenternas försök att sänka priset leder till att priset stiger. När konsumenterna inte kan sänka priset så kan de inte heller minska utsläppen av koldioxid. Avregleringen leder till stigande priser, sämre konkurrensförmåga, planhushållning, ökade konfliktrisker och att förespeglingarna om att Sverige och EU ska ”leda utvecklingen för att hantera klimatproblemen” klingar väldigt falskt. De enda vinnarna på hela härvan ser ut att vara de stora kraftbolagen. Och förståss, icke att förglömma, centerpartiets medlemmar.
Det är i det här perspektivet man bör betrakta den debatt om elmarknadens historik som blommat upp under sommaren. Två historiker, Arne Kaiser, professor vid avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria på KTH och Per Högselius, filosofie doktor på samma avdelning och vid Lunds universitet, har fått en hel del pengar av Energimyndigheten för att bedriva ett forskningsprojekt, ”När folkhemselen blev internationell”. Hela elbranschen har intervjuats och fungerat som bollplank. Resultatet har blivit en ”tegelsten” som publicerats på SNS förlag. Det verkar emellertid inte ha varit det enda syftet med projektet. Forskarna har nämligen utsett sig själva till ”kritiker” av elmarknadsreformen och skrivit debattartiklar för att sprida sina teorier riktigt ordentligt. På DN debatt (”Elavregleringen är ett skräckexempel”) får man den 19 juni reda på att det mest paradoxala med elreformen är att Vattenfall kontrollerar Berlins elförsörjning och att Fortum kontrollerar Stockholms. I Göteborgsposten (”Kraftbolagens vinster – helt i linje med politiska beslut”) den 13 september heter det att kraftbolagen faktiskt var motståndare till reformen. Inte var det väl därför som Vattenfall bolagiserades? I och för sig, när det under en tid gjordes en del försök att verkligen skapa en fungerande avreglering var motståndet hårt. Men när branschen väl hade fått som den ville och även utrett det infernaliska balansavräkningssystemet som var en förutsättning för att behålla aktörsrollerna på marknaden, då blev det återigen grönt ljus.
Är det då kraftbolagen som ska kritiseras och sättas i skamvrån frågar sig författarna i den senare av artiklarna. Svaret är tydligen nej. ”Det står klart att politiker och utredare underskattade elsystemets komplexitet och speciella karaktär”.
Som att elmarknaden består av ett nät och att el är en kollektiv vara.
söndag, september 16, 2007
Att "sverka" på elmarknaden
Ordet "sverka" betyder ju som bekant att klaga på något man inte är nöjd med. Uppkallat efter Sverker Olofsson, programledare för SVT:s konsumentprogram Plus och ett av Språkrådets mer uppmärksammade nyord år 2006. Det Sverker inte är nöjd med kastar han i soptunnan. När det gäller elmarknad och energipolitik klagar emellertid en helt annan Sverker mest och därför finns det numer två betydelser av ordet sverka. SCA:s ordförande Sverker Martin- Löf klagar nämligen högljutt men vill ändå ha mer av samma sak! Det som skapar det höga elpriset är den differentierade prisbildningen och ju högre priset blir ju mer differentierad vill Sverker att prisbildningen ska vara.
Se det senaste sverket på E24.se
Se det senaste sverket på E24.se
fredag, september 14, 2007
Symptomatiskt
Di.se rapporterar om att SCA storinvesterar i vindkraft. På den felavreglerade elmarknaden sker investeringar bara i produktion som är kraftigt politiskt subventionerad och dessutom i första hand på initiativ från konsumentsidan, inte producentsidan. Stora konsumenter försöker köpa sig fria från effekterna av felavregleringen. SCA är bara ett exempel.
Skiten är en bluff, helt enkelt..
Di.se berättar idag att konkurrensmyndigheterna nu återigen analyserat elmarknaden. Igår presenterade de en rapport där det slås fast att "konkurrensen är för dålig". För att "förbättra situationen" föreslår myndigheterna ett antal åtgärder, bland annat timmätning. Men med timmätning på dagens elmarknad skulle incitamenten att "köpa el" med fastprisavtal bara öka och konsumenternas möjligheter att sänka det faktiska elpriset minska!
Problemet är att hela skiten är en bluff och då hade de ju varit bättre om konkurrensmyndigheterna kastade lite ljus över den lilla omständigheten. Istället för att bluffa på som vanligt.
Elen handlas ju faktiskt på elnätet mellan dels all utrustning som förbrukar el och dels all utrustning som producerar el. Det finns alltså inga enskilda aktörer i den fysiska elhandeln. Enskilda "aktörer" kan varken handla eller konkurrera med varandra, på grund av att el är en kollektiv vara som handlas momentant, direkt på elnätet. Den sammanlagda aktuella förbrukningen styr behovet av kraftverk och priset på nätet. För att kunna minska den sammanlagda förbrukningen och sänka priset på elmarknaden måste kunsumentsidan handla el till just aktuellt pris. Det behövs dock inte någon timmätning för alla som Konkurrensverkets generaldirektör Claes Norgren påstår. Det går alldeles utmärkt att avräkna konsumenter med låg förbrukning efter den timvisa schablonprofil som finns i varje lokalt nätområde.
Problemet är att hela skiten är en bluff och då hade de ju varit bättre om konkurrensmyndigheterna kastade lite ljus över den lilla omständigheten. Istället för att bluffa på som vanligt.
Elen handlas ju faktiskt på elnätet mellan dels all utrustning som förbrukar el och dels all utrustning som producerar el. Det finns alltså inga enskilda aktörer i den fysiska elhandeln. Enskilda "aktörer" kan varken handla eller konkurrera med varandra, på grund av att el är en kollektiv vara som handlas momentant, direkt på elnätet. Den sammanlagda aktuella förbrukningen styr behovet av kraftverk och priset på nätet. För att kunna minska den sammanlagda förbrukningen och sänka priset på elmarknaden måste kunsumentsidan handla el till just aktuellt pris. Det behövs dock inte någon timmätning för alla som Konkurrensverkets generaldirektör Claes Norgren påstår. Det går alldeles utmärkt att avräkna konsumenter med låg förbrukning efter den timvisa schablonprofil som finns i varje lokalt nätområde.
torsdag, september 13, 2007
Wolodarski har inte förstått
Under rubriken "Centerns nya kläder" på DN:s ledarsida argumenterar idag Peter Wolodarski för investeringar i mer kärnkraft för att lösa klimatfrågan. Det kan man ju göra men problemet är att el är en kollektiv vara. Investeringar i mer kapacitet på den nuvarande elmarknaden kommer alla del del i form av ett sänkt elpris medan den som investerar själv får stå för kostnaden. Den som investerar är en loooser och då hjälper inga önsketänkanden i världen.
tisdag, september 11, 2007
De fyras gäng
Kina: Den benämning på en maoistisk gruppering av ledare inom Kinas kommunistiska parti som av de post-Maoistiska ledarna utpekades som ansvariga för de brott som begåtts under kulturrevolutionen (fri tolkning efter Wikipedia).
Sverige: Den benämning på en maudistisk gruppering av ledare (Andreas, Maud, Eskil, Åsa) inom Sveriges centerparti som av de post-Maudistiska ledarna förhoppningsvis kommer att utpekas som ansvariga för de brott som begåtts under klimatrevolutionen (fri tolkning efter presskonferensen om klimatmiljarden och "de fyras uppdrag", 20 minuter från start).
Sverige: Den benämning på en maudistisk gruppering av ledare (Andreas, Maud, Eskil, Åsa) inom Sveriges centerparti som av de post-Maudistiska ledarna förhoppningsvis kommer att utpekas som ansvariga för de brott som begåtts under klimatrevolutionen (fri tolkning efter presskonferensen om klimatmiljarden och "de fyras uppdrag", 20 minuter från start).
Den maudistiska samhällsordningen
Regeringen (eller rättare sagt Centerpartiet) presenterade idag satsningarna inom den sk. klimatmiljarden. En stor del av pengarna, 310 miljoner, går till "energieffektivisering".
– Vi måste få människor att bli mer energismarta. Både företag och enskilda måste spara energi för den sparade kilowattimmen är den mest miljövänliga och den mest ekonomiska, säger näringsminister Maud Olofsson.
Borde det inte vara i allas intresse, företag, institutioner, att själva satsa på det?
– Men det finns brist på kunskap. Hur gör jag för att mitt hus ska bli energismart? Hur gör jag i mitt företag för att minska energiförbrukningen? Det kan jag behöva lite hjälp med.
340 miljoner går till "hållbara städer", maudistiska modellsamhällen där värmen och elen produceras i biobränsleeldade kraftverk och människorna åker i bussar som går på biogas. 140 miljoner går till utveckling av "andra generationens drivmedel". Resten av pengarna går bland annat till att reda ut hur i herrans namn jord- och skogsägare ska kunna leverera all den biomassa ska brännas med den förda politiken.
Allt utan att det finns några prisincitament som styr ett rationellt beteende. Klippt från Ekot och DN.
Centerns politik sågas av Miljöpartiet och Socialdemokraterna (SvD). Dom vill ha ännu mer (!) planhushållning, dock inte för att kunna direktsmörja de egna leden och utan att de kallar sig för borgerliga.
– Vi måste få människor att bli mer energismarta. Både företag och enskilda måste spara energi för den sparade kilowattimmen är den mest miljövänliga och den mest ekonomiska, säger näringsminister Maud Olofsson.
Borde det inte vara i allas intresse, företag, institutioner, att själva satsa på det?
– Men det finns brist på kunskap. Hur gör jag för att mitt hus ska bli energismart? Hur gör jag i mitt företag för att minska energiförbrukningen? Det kan jag behöva lite hjälp med.
340 miljoner går till "hållbara städer", maudistiska modellsamhällen där värmen och elen produceras i biobränsleeldade kraftverk och människorna åker i bussar som går på biogas. 140 miljoner går till utveckling av "andra generationens drivmedel". Resten av pengarna går bland annat till att reda ut hur i herrans namn jord- och skogsägare ska kunna leverera all den biomassa ska brännas med den förda politiken.
Allt utan att det finns några prisincitament som styr ett rationellt beteende. Klippt från Ekot och DN.
Centerns politik sågas av Miljöpartiet och Socialdemokraterna (SvD). Dom vill ha ännu mer (!) planhushållning, dock inte för att kunna direktsmörja de egna leden och utan att de kallar sig för borgerliga.
fredag, september 07, 2007
Tokerier på di.se
I går publicerade di.se en artikel från TT. Höjd elskatt i budgeten – Elen kommer att bli dyrare nästa år. Som plåster på såren följer man idag upp med en ny artikel: Lägre elpris i höst!
Jonas Almquist, Sverige-vd för Bergen Energi (och en gammal bekant) intervjuas. "Mycket talar för att elpriset ska ner ytterligare i höst" (fast det har stigit från 20 till 33 öre/kWh sen i somras).
"Vattenmagasinen är väldigt välfyllda" (fast bara i södra Norge, i Sverige ligger magasinsnivåerna i stort sett på medianvärdet för säsongen).
"De måste köra för fullt, därför har vi det här låga priset" (fast DI publicerade en artikel med rubriken "Billig norsk el når inte fram" för en dryg vecka sedan).
"Ett normalt höstväder betyder mer regn och därmed fortsatt prispressande maxleveranser från vattenkraftverken" (fast man längst ner i artikeln kan läsa att det (helt riktigt) är kolkraften som oftast styr elpriset och att höjd skatt på kärn- och vattenkraft dessutom inte får någon inverkan på elpriset för slutkonsumenten.
Jonas Almquist, Sverige-vd för Bergen Energi (och en gammal bekant) intervjuas. "Mycket talar för att elpriset ska ner ytterligare i höst" (fast det har stigit från 20 till 33 öre/kWh sen i somras).
"Vattenmagasinen är väldigt välfyllda" (fast bara i södra Norge, i Sverige ligger magasinsnivåerna i stort sett på medianvärdet för säsongen).
"De måste köra för fullt, därför har vi det här låga priset" (fast DI publicerade en artikel med rubriken "Billig norsk el når inte fram" för en dryg vecka sedan).
"Ett normalt höstväder betyder mer regn och därmed fortsatt prispressande maxleveranser från vattenkraftverken" (fast man längst ner i artikeln kan läsa att det (helt riktigt) är kolkraften som oftast styr elpriset och att höjd skatt på kärn- och vattenkraft dessutom inte får någon inverkan på elpriset för slutkonsumenten.
10.000, tack....
I Sundsvalls tidning är ämnet för dagen energi- och miljö på debatt- och ledarplats.
"Det råder ingen tvekan om att vi måste få ner utsläppen, men det måste gå att kombinera med en levande landsbygd. Hur detta skall gå till är tiotusenkronorsfrågan."
Problemet är att både CO2 och el är kollektiva nyttigheter. Koldioxiden global och elen regional, avgränsad till ett begränsat fysiskt ledningsnät. Lösningen är ett pris på CO2:n globalt och ett pris på elen varje nät (typ hela Sverige eller Norden). Om priset på CO2 styrs av den aktuella ppm-halten i atmosfären har alla incitament att minska de sammanlagda utsläppen och sänka priset på CO2. Om alla handlar elen till samma aktuella pris (direkt på nätet) kan konsumenterna minska den sammanlagda förbrukningen, som styr det aktuella priset på elmarknaden. Ja, konsumenterna skulle tom kunna minska utsläppen av koldioxid från elproduktion och sänka det globala priset på CO2.
Att som idag utforma elmarknaden så att det ser ut som ett elen handlas med individuella och i tiden utsträckta "elavtal" är inte bara förödande för den regionala konkurrensförmågan utan även för möjligheterna att hantera den globala växthuseffekten.
Läs mer: Vi är på 450, ska till 400
"Det råder ingen tvekan om att vi måste få ner utsläppen, men det måste gå att kombinera med en levande landsbygd. Hur detta skall gå till är tiotusenkronorsfrågan."
Problemet är att både CO2 och el är kollektiva nyttigheter. Koldioxiden global och elen regional, avgränsad till ett begränsat fysiskt ledningsnät. Lösningen är ett pris på CO2:n globalt och ett pris på elen varje nät (typ hela Sverige eller Norden). Om priset på CO2 styrs av den aktuella ppm-halten i atmosfären har alla incitament att minska de sammanlagda utsläppen och sänka priset på CO2. Om alla handlar elen till samma aktuella pris (direkt på nätet) kan konsumenterna minska den sammanlagda förbrukningen, som styr det aktuella priset på elmarknaden. Ja, konsumenterna skulle tom kunna minska utsläppen av koldioxid från elproduktion och sänka det globala priset på CO2.
Att som idag utforma elmarknaden så att det ser ut som ett elen handlas med individuella och i tiden utsträckta "elavtal" är inte bara förödande för den regionala konkurrensförmågan utan även för möjligheterna att hantera den globala växthuseffekten.
Läs mer: Vi är på 450, ska till 400
torsdag, september 06, 2007
ERA – Grönköpings veckoblad
Elbranschens egen tidning ERA rapporterar att elhandelsbolaget Norsk Hydro nu helt övergår till el från vattenkraft. "Företagets kunder gör därmed en stor miljöinsats utan att behöva göra någonting alls".
- En så här ny produkt måste vara enkel och begriplig för kunden, säger Kenneth Johansson, Affärsområdeschef El på Norsk Hydro.
Att elen verkligen kommer uteslutande från vattenkraft garanteras. Detta genom GoO (Guarantee of Origin) – garantin för att all el som köps in följer de regler som EU satt upp för produktion av förnyelsebar energi.
Uppdatering: ERA får toppbetyg. Tidningen ERA har nu låtit opinionsundersökningsföretaget ARS Research fråga läsarna om vad de tycker. Resultatet blev snudd på överbetyg, tidningen bedömdes bland annat som mycket informativ, aktuell, saklig och trovärdig.
- En så här ny produkt måste vara enkel och begriplig för kunden, säger Kenneth Johansson, Affärsområdeschef El på Norsk Hydro.
Att elen verkligen kommer uteslutande från vattenkraft garanteras. Detta genom GoO (Guarantee of Origin) – garantin för att all el som köps in följer de regler som EU satt upp för produktion av förnyelsebar energi.
Uppdatering: ERA får toppbetyg. Tidningen ERA har nu låtit opinionsundersökningsföretaget ARS Research fråga läsarna om vad de tycker. Resultatet blev snudd på överbetyg, tidningen bedömdes bland annat som mycket informativ, aktuell, saklig och trovärdig.
Liberalism i nya kläder
Inför folkpartiets kommande landsmöte rapporterar politikerbloggen under rubriken "FP-motion: Lejonkungen beundrar sin förträffliga garderob" att folkpartisten Claes Lerén vill ha ett liberalt ledarskap för folkpartiet.
"Vi har en partiledning som tycker att Liberalism är en snällfälla och att vi svenskar ska ha Kina som mönster för vårt näringsliv".
"Vi har en partiledning som tycker att Liberalism är en snällfälla och att vi svenskar ska ha Kina som mönster för vårt näringsliv".
onsdag, september 05, 2007
Minst två fel
Såpoperan kring priserna på utsläppsrätter och hur de påverkar priset på elmarknaden fortsätter. Enligt en artikel på di.se "sågar" experter i en färsk (inte klar) studie marknaden för EU:s nya utsläppsrätter för koldioxid. "Utsläppsrätterna är för dyra och elen kan bli billigare". Det måste naturligtvis kommenteras:
Fel nr 1. Prisbildningen på el fungerar bara om alla handlar elen till samma aktuella pris. Då kan konsumenterna minska den sammanlagda förbrukningen som styr priset på marknaden och tom kanske minska på utsläppen av koldioxid från elproduktion.
Fel nr 2. Prisbildningen på CO2 fungerar bara om priset styrs av den aktuella ppm-halten i atmosfären. Då har alla inblandade skäl att minska de sammanlagda utsläppen och sänka priset på CO2.
Fel nr 1. Prisbildningen på el fungerar bara om alla handlar elen till samma aktuella pris. Då kan konsumenterna minska den sammanlagda förbrukningen som styr priset på marknaden och tom kanske minska på utsläppen av koldioxid från elproduktion.
Fel nr 2. Prisbildningen på CO2 fungerar bara om priset styrs av den aktuella ppm-halten i atmosfären. Då har alla inblandade skäl att minska de sammanlagda utsläppen och sänka priset på CO2.
tisdag, september 04, 2007
Vi är på 450, ska till 400
Igår presenterade regeringens vetenskapliga råd för klimatfrågor sitt underlag för klimatpolitiken vid en intressant hearing (webb-tv). Några reflexioner:
Klimatet är känsligare och påverkas i högre grad av utsläppen än man hittills trott. För att nå tvågradersmålet bör därför koncentrationen av växthusgaser i atmosfären långsiktigt begränsas till 400 ppm. Idag är den 450 ppm (inte 380, det är siffra som nedjusterats med anledning av utsläppens nedkylande effekter) och har aldrig ökat så fort som nu!
Mot slutet av hearingen konstaterade Karin Bäckstrand, statsvetare från Lund och en av experter som skulle kommentera rådets rapport att växthuseffekten är ett gigantiskt marknadsmisslyckande och politiskt misslyckande. Underförstått att koldioxidproblematiken är ett free-rider-problem och att alla individuellt ser sig som vinnare när de inte betalar för sina utsläpp. Resten av hearingen ägnades dock i stort sett åt att diskutera lösningar som innebär att free-rider-problemet kvarstår! Vilket naturligtvis riskerar att bli ett ännu större politiskt misslyckande.
Ett annat free-rider-problem som inte diskuteras har med elmarknaden att göra. El är nämligen en kollektiv vara och konsumenterna kan bara sänka elpriset och minska utsläppen av koldioxid från elproduktion de handlar elen till aktuellt pris, direkt på nätet. På dagens felavreglerade elmarknad i Sverige, Norden och EU däremot handlas "elavtal" som driver upp priset och efterfrågan men paradoxalt nog samtidigt hindrar investeringar. Även monopolregerade elmarknader driver upp efterfrågan men där är det inga som helst problem med investeringarna. I Kina byggar man två kolkraftverk i veckan!
Så frågan är hur Sverige och EU ska kunna ta en ledarroll för att hantera de globala energi- och klimatproblem. Att introducera avgifter för koldioxid med den nuvarande elmarknaden resulterar bara i högre vinster för kraftbolagen och sämre konkurrenskraft för europeisk industri. Ska vi med hjälp av planekonomi försöka "tränga undan" billig fossileldad elproduktion på monopolreglerade elmarknader i andra delar av världen, eller?
Läs mer: tex. Effektiv klimathantering?
Relaterade artiklar: Kraftig minskning av utsläpp krävs (SvD), Kraftig minskning av utsläpp krävs (DN), Visa att ni menar allvar om miljön (ledare, Expressen)
Klimatet är känsligare och påverkas i högre grad av utsläppen än man hittills trott. För att nå tvågradersmålet bör därför koncentrationen av växthusgaser i atmosfären långsiktigt begränsas till 400 ppm. Idag är den 450 ppm (inte 380, det är siffra som nedjusterats med anledning av utsläppens nedkylande effekter) och har aldrig ökat så fort som nu!
Mot slutet av hearingen konstaterade Karin Bäckstrand, statsvetare från Lund och en av experter som skulle kommentera rådets rapport att växthuseffekten är ett gigantiskt marknadsmisslyckande och politiskt misslyckande. Underförstått att koldioxidproblematiken är ett free-rider-problem och att alla individuellt ser sig som vinnare när de inte betalar för sina utsläpp. Resten av hearingen ägnades dock i stort sett åt att diskutera lösningar som innebär att free-rider-problemet kvarstår! Vilket naturligtvis riskerar att bli ett ännu större politiskt misslyckande.
Ett annat free-rider-problem som inte diskuteras har med elmarknaden att göra. El är nämligen en kollektiv vara och konsumenterna kan bara sänka elpriset och minska utsläppen av koldioxid från elproduktion de handlar elen till aktuellt pris, direkt på nätet. På dagens felavreglerade elmarknad i Sverige, Norden och EU däremot handlas "elavtal" som driver upp priset och efterfrågan men paradoxalt nog samtidigt hindrar investeringar. Även monopolregerade elmarknader driver upp efterfrågan men där är det inga som helst problem med investeringarna. I Kina byggar man två kolkraftverk i veckan!
Så frågan är hur Sverige och EU ska kunna ta en ledarroll för att hantera de globala energi- och klimatproblem. Att introducera avgifter för koldioxid med den nuvarande elmarknaden resulterar bara i högre vinster för kraftbolagen och sämre konkurrenskraft för europeisk industri. Ska vi med hjälp av planekonomi försöka "tränga undan" billig fossileldad elproduktion på monopolreglerade elmarknader i andra delar av världen, eller?
Läs mer: tex. Effektiv klimathantering?
Relaterade artiklar: Kraftig minskning av utsläpp krävs (SvD), Kraftig minskning av utsläpp krävs (DN), Visa att ni menar allvar om miljön (ledare, Expressen)
söndag, september 02, 2007
Fog för misstänksamhet
Michael Wood, USA:s ambassadör i Stockholm och ivrig odlare av kontakter med svensk energiteknik och tidigare vd och delägare i medieföretaget Hanley Wood intervjuas i denna artikel på e24.se.
Sista frågan: Hur ser du på medierna efter din egen tid som mediechef? – Jag blir arg när journalister inte gör sitt jobb ordentligt, men det sker inte mer i Sverige än i exempelvis Washington Post.
”När alla säger samma sak ska ni bli mycket misstänksamma”, brukade jag säga till journalisterna i mitt företag.
Som när alla börjar kalla centern för ett nyliberalt parti?
Sista frågan: Hur ser du på medierna efter din egen tid som mediechef? – Jag blir arg när journalister inte gör sitt jobb ordentligt, men det sker inte mer i Sverige än i exempelvis Washington Post.
”När alla säger samma sak ska ni bli mycket misstänksamma”, brukade jag säga till journalisterna i mitt företag.
Som när alla börjar kalla centern för ett nyliberalt parti?
Dirty dancing
I en artikel på e24.se med rubriken "Vattenfalls dyra omstart" beskriver journalisten Tomas Lundin ingående hur Vattenfall, trots att det i sak visade sig vara ogrundat, i somras fick löpa gatlopp i tyska medier. Precis efter att Angela Merkel hade klubbat igenom allt som Vattenfall önskade sig under det tyska ordförandeskapet i EU.
Jag noterar att problemen med diverse olika kärnkraftverk brukar komma då det kan vara lämpligt att avstyra fokus från Vattenfalls mycket omfattande politiska spel för att skydda sin roll, sin makt och sina intäkter. Betänk att elmarknaden trots allt är en bluff och energi- och klimatpolitiken ett planekonomiskt spel som enbart tillfredsställer särintressen.
Läs mer: Om vad kan man bluffa?
Jag noterar att problemen med diverse olika kärnkraftverk brukar komma då det kan vara lämpligt att avstyra fokus från Vattenfalls mycket omfattande politiska spel för att skydda sin roll, sin makt och sina intäkter. Betänk att elmarknaden trots allt är en bluff och energi- och klimatpolitiken ett planekonomiskt spel som enbart tillfredsställer särintressen.
Läs mer: Om vad kan man bluffa?
Det finns en enkel lösning
En av alla kommentarer (nr 78) till denna artikel på di.se med braskande rubriken "KLOTET I KRIS - Inlandsisen smälter bort":
Det finns en enkel lösning: Det räcker med att skapa ett pris på CO2. Det borde styras av den aktuella ppm-halten i atmosfären. Då har alla inblandade skäl att minska de sammanlagda utsläppen och sänka priset på CO2.
Och ett pris på el i elnätet. Då har konsumenterna skäl minska den sammanlagda förbrukningen, som styr det aktuella priset på elmarknaden, sänka elpriset och även minska utsläppen av koldioxid från elproduktion.
Det gäller helt enkelt att prissätta kollektiva varor och nyttigheter på ett lite smartare sätt än idag.
Det finns en enkel lösning: Det räcker med att skapa ett pris på CO2. Det borde styras av den aktuella ppm-halten i atmosfären. Då har alla inblandade skäl att minska de sammanlagda utsläppen och sänka priset på CO2.
Och ett pris på el i elnätet. Då har konsumenterna skäl minska den sammanlagda förbrukningen, som styr det aktuella priset på elmarknaden, sänka elpriset och även minska utsläppen av koldioxid från elproduktion.
Det gäller helt enkelt att prissätta kollektiva varor och nyttigheter på ett lite smartare sätt än idag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)