Scott Barret har skrivit en bok om teorier för fungerande klimatavtal och om denna skrev Joakim Sonnegård en artikel, "Kyotoavtalet sätter klimatet på spel", i Svenska Dagbladet för ungefär en månad sedan.
Barrett, som är professor i miljöekonomi och internationell politisk ekonomi vid John Hopkins University menar att klimatkrisens ekonomisk-politiska kärna är vad man i spelteorin kallar för ett ”fångarnas dilemma”. Eftersom ett enskilt land inte påtagligt kan påverka den totala mängden växthusgaser i atmosfären, och därmed inte heller omfattningen av klimatförändringen, ligger det inte i landets intresse att ensidigt minska sina utsläpp. Det skulle bara betyda att landet både får ta kostnaden för att minska utsläppen och kostnaden av klimatförändringens konsekvenser. Sammantaget leder det till att världens länder försöker åka snålskjuts på varandras arbete med att få ner utsläppen av växthusgaser och att ett dödläge uppstår.
För att bryta dödläget krävs en mekanism – till exempel ett avtal – som upprätthåller ett effektivt samarbete om att reducera utsläppen av växthusgaser. Barrett formulerar ett antal kriterier som ett avtal (Kyotoprotokollet) måste uppfylla för att lösa dilemmat:
Det måste vara i varje enskild nations intresse att ingå och följa avtalet. Utan nationella incitament finns det inte någon anledning att ta på sig de bördor som avtalet fördelar. Vidare måste avtalet resultera i att hela kollektivet av avtalsparter får det bättre. Avtalet måste dessutom vara självförstärkande: det måste finnas både piska och morot i avtalet som gör att ingen vill bryta det. Slutligen måste avtalet också vara rättvist: viljan att efterleva avtalet hänger på om det uppfattas som rättvist eller inte.
Barretts bok är resultatet av 20 års forskning och hans teori bygger på en analys av över 300 internationella miljöavtal. Men i boken betonar Barrett att teorin inte ger några entydiga svar på frågan hur Kyotoprotokollet ska revideras.
Jag vet varför. Barrett har ägnat 20 år av sitt liv till att försöka lösa ett problem som egentligen inte finns men som uppstår om man formulerar klimatfrågan som ett bördefördelningsproblem. Precis i samma ögonblick som man gör detta uppstår ett "fångarnas dilemma" som gör att det blir omöjligt att lösa problemet!
Lösningen är precis lika enkel som att lösa problemet med elmarknaden. Om priset på CO2 styrs av den aktuella ppm-halten i atmosfären har alla incitament att minska de sammanlagda utsläppen och sänka priset på CO2. Då finns det ingen specifika börda eller nyttighet att fördela.
Det går alltså inte att lösa klimatfrågan genom att förhandla om en fördelning av specifika utsläppsbegränsningar. Istället måste man förhandla om en mekanism för prissättning av koldioxid (och andra växthusgaser) som är det enda som faktiskt kan ge resultat. Vi måste ju ändå utgå ifrån att de länder som möts för att förhandla har ett intresse av att lösa problemet! Utgångspunkten för förhandlingarna måste alltså vara en beskrivning av hur man löser problemet, inte i att kasta sig in i förhandlingar som hindrar problemets lösning.
Både boken och artikeln verkar besynnerlig. Hur kan Barrett göra sitt misstag? Och varför kommer artikeln nu? I artikeln heter det att Barretts bok är ny, men den publicerades faktiskt redan år 2003, för fyra år sedan. Och varför är det just Joakim Sonnegård som skriver artikeln? Han har precis gått från att vara chef för Expertgruppen för miljöstudier på Finansdepartementet (klirr i kassan från det nuvarande elspektaklet) till att bli chef för sekretariatet för Regeringens kommission för hållbar utveckling (där förutom statsminister Fredrik Reinfeldt, miljöminister Andreas Carlgren och finansminister Anders Borg bland andra Vattenfalls vd Lars G. Josefsson medverkar).
Läs mer, exempelvis Effektiv klimathantering? och Ska vi behålla elmarknadens låtsasaktöer eller en beboelig planet?
