Lösningen på energi- och klimatproblemet är att skapa effektiv handel och prissättning av enkla varor och nyttigheter som kol, olja, uran, el, naturgas och växthusgaser (prissättningen av växthusgaser lämnar vi för ögonblicket). Grundregeln är att alla måste handla samma globala eller kollektiva vara till samma aktuella pris. Priset kan då balansera utbud och efterfrågan. Om alla handlar samma vara till samma aktuella pris har enskilda aktörer i princip ingen särskild roll, betydelse eller makt.
Sker handeln istället till ett differentierat pris kan priskänsliga storköpare tillförsäkra sig ett lägre pris än andra. Efterfrågan på kapacitet och priset på den aktuella varan stiger mer än nödvändigt, vilket ytterligare ökar de priskänsliga köparnas behov av särbehandling. Differentierade priser förutsätter ineffektiva marknader med stora säljare som kan ta ut ett högre pris av ett flertal för att erbjuda ett lägre pris för ett fåtal. Säljarnas makt och intäkter ökar men inte nödvändigtvis deras förmåga att investera i ny kapacitet. Om brist uppstår ökar köparnas behov av särbehandling, säljarnas makt och risken för konflikter.
Ledningsbundna marknader är i det här perspektivet särskilt intressanta. På dessa går det nämligen egentligen inte att avgöra vem som handlar med vem (elektronerna och gasmolekylerna har ingen identitet). I stora drag måste producenterna mata in lika mycket av varan som konsumenterna samtidigt tar ut ur ledningsnätet. För att skapa ett aktuellt pris måste det sammanlagda aktuella utbudet matchas mot den sammanlagda aktuella efterfrågan. Enskilda aktörer kan därför egentligen varken handla eller konkurrera med varandra på ledningsbundna varumarknader. Ändå är det just så som el- och gasmarknader idag utformas, med hjälp av konstgrepp.
För elmarknadens del är det ursprungliga skälet att el i slutet av 1800-talet såldes av ensamma kraftproducenter i egna lokala nät. Mellan producenterna och konsumenterna tecknades kontrakt. Därför såg det inledningsvis ut som att el kunde handlas mellan individuella producenter och konsumenter. Sedan dess har denna illusion upprätthållits med hjälp av lagstiftning.
Principen har hela tiden varit densamma. När näten började kopplas ihop skulle konsumenterna istället teckna kontrakt med de enskilda nätägarna. Dessa ”köpte” sedan lika mycket el av producenterna som konsumenterna samtidigt förbrukade. Näten kunde därmed kopplas ihop med det såg fortfarande ut som att elen kunde handlas mellan ett flertal individuella producenter och konsumenterna i de sammankopplade näten.
I 1902 års ellagstiftning gavs näten en formellt säljande roll. När elmarknaden efter 94 år "avreglerades" överfördes egentligen bara den säljande rollen till ett nytt mellanled med särskilda elsäljare. Därför ser det idag ut som att elen handlas med långa avtal, mellan konkurrerande aktörer och dessutom vid sidan av nätet. En rätt absurd bluff, när man tänker närmare på saken. I takt med att regelverket utökats till att omfatta fler länder har de i princip konstgjorda kraftproducenterna dessutom kunnat växa och framstår idag som "europeiska" på en "europeisk" elmarknad. Detta minskar inte bluffens omfattning.
Gasmarknaden liknar i många stycken den tidiga elmarknaden med (nästan) ensamma producenter som säljer gas i (nästan) egna nät. Ett förhållande som borde upphört i samma ögonblick som det europeiska gasnätet kopplades ihop och gasen började produceras gemensamt i det sammankopplade nätet.
Putin, Gazprom, Merkel och Vattenfall är en konstellation som tjänar på att samarbeta. Tyskland har just tecknat ett långsiktigt avtal om leverans av naturgas med Ryssland som dessutom ska levereras i en separat ledning på Östersjöns botten, inte i det existerande gasnätet. Som gentjänst kommer förbundskansler Angela Merkel under Tysklands ordförandeskap i EU arbeta för ett harmoniserat regelverk för el- och gasmarknaderna mellan EU och Ryssland. I potten ligger ytterligare möjligheter för el- och gasbolag att öka sin storlek, makt och sina intäkter på en ännu större men fortfarande felkonstruerad euro-asiatisk el- och gasmarknad. Putin har också beslutat att de ryska el- och gasmarknaderna ska avregleras. Anatolij Tjubajs, rysk tidigare privatiseringsminister och numera högsta chef för rysslands största elbolag UES (!) har under hösten turnerat, bland annat till Stockholm för att locka svenska intressenter. Bolaget, som kontrollerar drygt 70 procent av de ryska krafttillgångarna ska delas upp i 20 separata elproduktionsbolag som åtminstone delvis ska säljas ut. Som upplagt alltså för en ny uppköpskarusell och integration av europeiska och ryska el- och gasintressenter i en salig soppa.
Det intressanta är att hela spektaklet kan framställas som ett projekt för att rädda klimatet. Med gasavtalet i ryggen kan Tyskand ställa krav på reducerade utsläpp av växthusgaser inom EU med 30 procent till år 2020. Förbränning av naturgas genererar nämligen bara en tredjedel av utsläppen vid kolförbränning. Vattenfall bidrar dessutom med fantasifulla planer på koldioxidfria kolkraftverk som en lösning för framtiden. En stor del av den egentliga lösningen är dock en helt annan reglering av el- och naturgasmarknaderna, något som Putin, Gazprom, Merkel och Vattenfall absolut inte har något gemensamt intresse utav.
