Det är synd om moderaterna

Visserligen har de regeringsmakten. Men inte ens på deras egen partistämma kan de diskutera moderat politik. Åtminstone inte när det gäller energi- och klimatfrågorna som i praktiken dirigeras av centerpartiet och kraftindustrin i skön förening.

Arbetet med att bilda en borgerlig allians startade redan i augusti 2004. I november 2004 tillsattes sex gemensamma arbetsgrupper för att utveckla en gemensam politik. Det enda område som inte berördes var just energi- och klimatpolitiken. Den avhandlades istället offentligt t.ex under Almedalsveckan 2005, där Göran Hägglund uppmanade centerpartiet att bryta med sossarna (Ekot). Men där centern och Maud Olofsson svarade med att publicera en debattartikel i Göteborgsposten tillsammans med Sydkrafts vd Lars Frithiof. Tillsammans ville de att dåvarande statsminister Göran Persson (!) skulle ta initiativ till en bred politisk uppgörelse om energipolitiken (Ekot). Centern var helt enkelt oroliga för att inte längre helt och hållet kunna styra energipolitiken i en borgerlig alliansregering.

I slutet av februari 2006 hade alliansen jobbat sig igenom i stort sett alla stora politiska områden utom energi- och klimatpolitiken. Sedan startade centern sin verkliga utpressning. Den 22 mars 2006 enades centern om ett nytt energipolitiskt program, inte med resten av allianspartierna utan med socialdemokraterna och vänsterpartiet (Ekot)! Sedan var det bara för resten av de borgerliga partierna att krypa till korset, på samma sätt som sossarna och vänsterpartiet krupit sedan 1997 för att vinna poäng i blockpolitiken. Den 14 juni 2006 presenterade alliansen sin gemensamma energipolitik. Ett ja och ett nej till kärnkraften ersattes med ett jasså och på alla andra punkter fick centern bestämma. Nu sitter centern på alla relevanta statsrådsposter. Energibranschen och LRF har i princip bemannat alla statssekreterarposter. Centerns och kraftindustrins politik har blivit regeringens. Regeringens politik har blivit moderaternas och på moderaternas stämma vågar man inte längre säga sin ärliga mening. Jämför gärna branschorganisationen Svensk Energis förslag till energi- och klimatpolitik i våras med moderaternas (sid 2-3) i helgen beslutade politik.

Tyvärr är politiken inte borgerlig. Den är inte till vår konkurrensmässiga fördel. Den är inte förenlig med en fungerande klimathantering. Och den förutsätter ett makalöst lurendrejeri när det gäller elmarknadens funktion. Håller det för att vinna väljarna inför nästa val om tre år?

Läs mer, exempelvis: Publicitet för Westander och Effektiv klimathantering?

Artiklar i Sydsvenskan, DN och SvD.

Rapport från M-stämman

Det är paus i moderaternas stämmoförhandlingar, rapporterar PJ Anders Linder på SvD:s ledarblogg. Ombuden sluter upp så mangrant kring partiledningens linje att alltsammans riskerar att ta slut för fort, så i stället för att ta itu med energi- och miljöpolitiken har man lagt in ett panelsamtal om ätstörningar.

Lösningen: extrem enkelhet

Europaparlamentarikern Anders Wijkman är upprörd. För att lösa klimatproblemet måste EU genast avskaffa tullen på lågenergilampor från Kina! Sen gäller det att hjälpa Kina och Indien att klimatanpassa tekniken. Endast så, skriver Wijkman på dagens SvD Brännpunkt, finns det en hygglig chans att klara klimatmålen.

Knappast. Lösningen är snarare extrem enkelhet.

Det räcker med ett globalt pris på CO2. Det borde styras av den aktuella ppm-halten i atmosfären. Då har alla ett gemensamt incitament att minska de sammanlagda utsläppen.

Och ett pris på el i elnäten. Då har konsumenterna skäl minska den sammanlagda förbrukningen (som styr det aktuella priset), sänka elpriset och även minska utsläppen av koldioxid från elproduktion.

Det gäller helt enkelt att prissätta kollektiva varor och nyttigheter på ett lite smartare sätt än idag.

Läs mer, exempelvis Effektiv klimathantering?

Tuffare mot Putin

Energitvister och ryskt medlemskap i WTO väntas dominera dagens toppmöte i Lissabon mellan EU och Ryssland, rapporterar DN. Ryssland är den största leverantören av gas till de 27 EU-länderna. Men en tvist har uppstått om vem som ska bestämma över de ledningar som används för den ryska gasen. Expressen skriver på ledarplats att EU borde vara tuffare mot Putin. Man kunde börja med att hantera sina egna ledningsbundna marknader som marknader bundna till ledningarna. Och resolut konstatera att om Vattenfall inte kan sälja el så kan inte heller Gazprom sälja gas som fristående fysisk aktör i ett sammankopplat ledningsnät.

Läs mer, exempelvis Putin, Gazprom, Merkel & Vattenfall

EUTube: Falskt om klimatet

Och i den här videon förklarar EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso, under ivrigt gestikulerande, att den globala uppvärmningen kräver en global lösning men att den globala lösningen är att förhandla fram bindande nationella framtida mål. Sen rinner tiden iväg och hoppsan, det visade sig att inte ett enda land i realiteten minskade sina utsläpp. Trovärdigheten är noll och då kommer naturligtvis inte heller länderna att uppfylla sina förpliktelser. Om man ens kan komma överens om några. I EU:s värld är inte ens koldioxid en kollektiv nyttighet.

EUTube: Falskt om säker energi

I den här videon påstår man, samma logik som för elmarknaden, att bilaterala avtal "på makronivå" är en bra metod att säkerställa tillgång och pris på ledningsbundna varor. Och problemet är detsamma som på elmarknaden. Långsiktigt driver den bilaterala handeln upp både pris och efterfrågan på varorna och innebär att "säljande aktörer" bara får ännu större makt. Priset stiger, konsumenternas makt minskar, risken för brist och konflikter ökar och det är inte det minsta hållbart, i motsats till vad som sägs i videons slutkläm.

EUTube: Falskt om elmarknaden

EU-kommissionen har som bekant startat EUTube i samarbete med YouTube, för att sprida politisk propaganda till medborgarna. I den här videon gör man allt för att inbilla folk att el handlas individuellt med avtal mellan enskilda aktörer och att konsumentsidan kan sänka priset genom att välja "leverantör". Efter ungefär 6.50 minuter får emellertid pensionären Guy tillfälle att yttra videons mest intelligenta kommentar: – "Je ne comprand pas, courant ce le courant" (Jag fattar ingenting, ström som ström)!

Det rullar på

I går presenterade EU-minister Cecilia Malmström Sveriges prioriteringar inför ordförandeskapet hösten 2009. Den högst prioriterade frågan är att EU ska lura invånarna att klimatfrågan kan hanteras på samma sätt som man vill lura invånarna att elmarknaden kan hanteras.

Läs mer, exempelvis Barrett och klimatfrågans lösning eller varför inte föregående post.

Konkurrensverkets uppdrag: att lura EU:s 500 miljoner invånare

I denna trevliga lilla video från en pressträff på Rosenbad i fredags med EU:s konkurrenskommissionär Neelie Kroes och näringsminister Maud Olofsson berättar Maud Olofsson först att Sverige alltid verkat för bättre konkurrens. Konkurrensverket har därför fått utökade resurser att övervaka konkurrensen. Sverige har avreglerat ett flertal olika sektorer, exempelvis järnväg, flyg, post och telekommunikation med "mycket lyckat resultat". Vad som nu händer, enligt Olofsson, är att vi försöker att göra detsamma även med elmarknaden!

Maud Olofsson, på fantastisk Högforsengelska (vid 2.10): – "I just told the commissioner that we are creating a Nordic electrical market and trying to fulfill what the European leaders are discussing, a European energy market, and we are trying to fulfill that in the Nordic countries, and the next step, I hope, will be also the Baltic States and the next step will be the European market and I think we can show the rest of the Europe how we can have a good energy sector and a good competition in that to". Väldigt förtroendeingivande.

När Neelie Kroes sedan får ordet kallar hon dagen historisk. Inte bara för att hon fått tillfälle att besöka ett land med en så "konstruktiv roll" i det europeiska samarbetet utan också för att de 27 EU-ländernas ledare på torsdagskvällen enades om ett nytt EU-fördrag. Det viktiga menar Kroes är emellertid inte det nya fördraget eller eventuella folkomröstningar utan den grundläggande frågan om varför vi ska samarbeta. Det måste vara till fördel för EU:s 500 miljoner invånare och här är Lissabonprocessen och konkurrensen avgörande.

Neelie Kroes (vid 4.30): – "Competition policy in my opinion is the instrument for filling in the Lisbon agenda. If we are promising 500 million people, for that is the number of citizens we are facing, that the economic growth will be stimulated, that there will be more jobs, that there will be more attention and input for environmental issues. If we are assuming that we are aware of the energy issues and the security part of that and price levels, then we have to fill in, and one of those instruments, in my opinion the main one, is the competition policy. So I am grateful for the backing of the Swedish government in that whole process. I am grateful for the same backing and input of the national competition authority of Sweden. They are doing an extremely good job and I really find them colleagues in which we can go together in just pushing the competition policy (forward?).

Vid fredagens möten berördes inte bara konkurrensfrågor utan även globaliseringens utmaningar vid olika möten med Svenska Dagbladets Excutive Club, Konkurrensverket, en lunch med "berömda och imponerande" svenska, eller snarare globala företag (kan man gissa att Vattenfall medverkade), vilket är vad som måste eftersträvas enligt Neelie Kroes (vid 9.10): "Global companies, that is what we are looking for... No national champions, that is outdated. No European champions. Come on, global champions and head offices in Europe!". Om det sista men inte minst viktiga mötet med Maud Olofsson (vid 10.00): –"Indeed we have been touching upon the energy and we in Brussels, the Commission, badly need your backing. For you have been proving that a indeed open and constructive energy policy is working out well.... If you are just running out that formula in the Batlitc States and hopefully further, then I think we can be sure that that (?) is in good hands".

Slutsats: Avregleringen i Europa går trögt. Folk är inte dumma. Det svenska konkurrensverket har därför fått utökade resurser för att bli bättre på att säga att den totala elmarknadsbluffen i Sverige och Norden fungerar alldeles utmärkt så att modellen ska kunna byggas ut även till Baltikum och därefter till resten av Europa. Till "fördel" för EU:s 500 miljoner invånare.

Läs mer, exempelvis Bluffmakarna som lurade världen och Ska vi behålla elmarknadens låtsasaktörer eller en beboelig planet? Se även detta pressmeddelande från Konkurrensverket.

Teknikvalsen

Volvos utspel den 12 oktober (se denna artikel i DN och blogpost) om att Volvo minsann inte längre ska köpa "kärnkraftsel" utan istället "el från vattenkraft" har naturligtvis fått sin avsedda effekt. En diskussion om att kärnkraften i själva verket är lösningen på klimatfrågan. "Kärnkraft är framtiden" blev rubriken på en efterföljande ledare i Expressen och igår publicerade DN en artikel på samma tema av den förre chefredaktören Hans Bergström, "Johanssons energivals".

Det räcker emellertid inte med teknik, hur bra den än är. Det finns något också något som kallas ekonomi. För att hantera klimatfrågan måste konsumenter på elmarknader runt om i världen kunna reagera på introducerade avgifter på koldioxid och att dra ner på förbrukningen när dyra kraftverk som släpper ut koldioxid startas. Det kan dom inte på de nuvarande elmarknaderna. Konsumenterna måste också ha incitament att effektivisera elanvändningen. Det har dom inte på de nuvarande elmarknaderna. Dessutom måste det vara möjligt att ta betalt för investeringar för att det ska vara möjligt att investera. Det är förvisso möjligt på monopolreglerade elmarknader. På vår "avreglerade" variant av elmarknad är det däremot fullkomligt omöjligt.

Problemet är att elmarknader idag bygger på en offentlig lögn om att el kan handlas med avtal mellan enskilda aktörer. Och det är på den lögnen som dagens energi- och klimatpolitik vilar. Resultatet är tyvärr att inget av vad som sägs är sant eller har den minsta trovärdighet. Men, å andra sidan, det är förmodligen inte meningen att klimatpolitiken ska vara något annat än ett spel för gallerierna. Det är det som gör Hans Bergströms artikel lite intressant. I Volvos uppgörelse spelade säkerligen två ledamöter i regeringens kommission för hållbar utveckling, Volvos vd Leif Johansson och Vattenfalls vd Lars G Josefsson en central roll. Nu hjälper Hans Bergström, ledamot i regeringens globaliseringsråd, till med att dra valsen vidare. Det märkliga är att den nuvarande elmarknaden, som verkar vara det som ska skyddas från debatt, inte bara är ett hinder för en fungerande klimathantering. Den är också till vår nackdel i den globala konkurrensen.

Barrett och klimatfrågans lösning

Varför inte spinna vidare på resonemanget i Barretts misstag. Scott Barrett, professor i miljöekonomi och internationell politisk ekonomi vid John Hopkins University, formulerade ett antal kriterier för en fungerande överenskommelse mellan världens länder i klimatfrågan. Själv tyckte han sig dock inte kunna ge något entydigt svar på hur överenskommelse borde utformas. Problemet är att koldioxid är en kollektiv nyttighet medan länderna som ska förhandla är lokalt skapade särintressen som i princip bara agerar med sitt eget bästa för ögonen. Att då försöka lösa klimatfrågan genom att förhandla om specifika utsläppsbegränsningar mellan länderna skapar ett "fångarnas dilemma" som hindrar problemets lösning.

För att lösa problemet måste man istället förhandla om att skapa ett gemensamt pris på CO2, som alla betalar för sina utsläpp. I princip borde länderna komma överens om att bilda en oberoende "centralbank", med eget ansvar för att prissätta och balansera nivån av växthusgaser. Först då kan Barretts kriterier för ett fungerande klimatavtal uppfyllas. Om priset på CO2 styrs utifrån den aktuella ppm-halten i atmosfären har alla incitament att minska de sammanlagda utsläppen och några specifika bördor behöver inte fördelas mellan länderna. Har länderna som förhandlar verkligen för avsikt att lösa problemet borde de också vara intresserade av en fungerande problemlösningsmetod! Och förutsatt att tillräckligt många och betydelsefulla länder medverkar kommer ett avtal om en gemensam prissättning av CO2 att resultera i att hela kollektivet får det bättre. Länderna måste också komma överens om ett sanktionssystem för länder som inte vill medverka. Det måste kosta mer att inte medverka än att medverka och poängen är att om alla medverkar så kommer priset för att hejda klimatförändringen att minimeras. Ett gemensamt pris på CO2 borde också uppfattas som rättvist. Alla betalar i förhållande till hur mycket de släpper ut. Försöka man sig på någon annan fördelning av kostnaderna uppstår dessutom återigen ett "fångarnas dilemma" och det blir omöjligt att lösa problemet. Med ett gemensamt pris på den kollektiva nyttigheten elimineras särintressenternas skadliga inverkan på förhandlingslösningen och Barrets kriterier kan uppfyllas. Nästan.

Återstår att även hantera en annan kollektiv nyttighet där skapade särintressen ger upphov till ett "fångarnas dilemma" som hindrar en fungerande hantering av nyttigheten. El. När elmarknader idag utformas så att det ser ut som att elen handlas med individuella avtal mellan enskilda aktörer kan inte ett gemensamt pris på CO2 implementeras så att det minskar utsläppen av koldioxid från elproduktion. Att monopolreglerade elmarknader "fungerar" medan "avreglerade"elmarknaden inte fungerar alls gör dessutom att Barretts krav på rättvisa mellan länderna i ett klimatavtal inte kan uppfyllas. Även här är lösningen ett gemensamt pris. Om alla handlar elen till samma aktuella pris, direkt på elnätet, elimineras "aktörernas" skadliga inverkan på prisbildningen. Resultatet blir att konsumentkollektivet inte bara kan sänka priset på elmarknaderna utan även minska utsläppen av koldioxid från elproduktion.

Lösningen på klimatfrågan är alltså extrem enkelhet. Ett pris på CO2 och ett pris på el! Det eliminerar den självlåsning som uppstår när skapade "aktörer" ska försöka komma överens om hur de kollektiva nyttigheterna CO2 och el ska fördelas.

Läs mer, exempelvis Ska vi behålla elmarknadens låtsasaktörer eller en beboelig planet?

Tror, det gör vi i kyrkan

Även Svenska Kyrkan sällar sig nu till de som tror. Att klimatfrågan kan lösas genom att olika parter sätter upp mål för specifika utsläppsbegränsningar. Bråket om hur utsläppsbegränsningarna ska fördelas gör det sedan omöjligt att lösa klimatfrågan, vilket dagens artikel på DN Debatt på ett utmärkt sätt illustrerar.

Gore och priset

Nobels fredspris går till USA:s förre vicepresident Al Gore och till FN:s klimatpanel IPCC. Framtiden får utvisa om de är värdiga vinnare. Själv tycker jag att det är väldigt märkligt att Al Gore först säger att en global CO2-skatt vore bra. Sedan talar han sig varm för en global utsläppshandel, se denna SVT-intervju. Det är alltså inte så säkert att han är den profet som han utger sig för att vara.

Läs mer, exempelvis Den obekväma sanningen och Barretts misstag.

Artiklar i Svd och DN.

Lite längre SVT-intervju här.

Ankdammsutopi

För att lösa klimatproblemet bör det svenska samhället satsa på en massiv utbyggnad av elproduktionen. Om el används även för transporter kan vi skapa en helt koldioxidfri liten ankdamm! Den visionen lanseras idag parallellt på DN Debatt (Socialdemokratin måste satsa på nya kärnkraftverk, av (s)-profilen Sören Wibe) och på DI Debatt (Mer el är lösningen för en hållbar tillväxt, av Stig Göthe och Bo Normark, representanter för elkraftföretagens nätverk Power Circle). Hur de globala utsläppen på det här sättet ska kunna minska är emellertid samtliga debattörer klädsamt ointresserade av att resonera om. De två sistnämnda har dessutom mage att varna för en "kollektiv miljödepression", när effekterna av den tillkrånglade bransch som samma herrar representerar gör att det finns särskild anledning att se pessimistiskt på framtiden.

Läs mer, exempelvis Ska vi behålla elmarknadens låtsasaktörer eller en beboelig planet?

Skräp att DI inte lägger ut vare sig ledare eller debatt-artiklar för fri access på nätet.

Världsekonomin och klimatfrågan

Investmentbanken Morgan Stanley tror att klimatförändringarna kommer att påverka världsekonomin enormt (negativt) under de kommande åren, enligt en artikel på di.se i helgen.

De som värnar världsekonomin borde alltså vara intresserade av att lösa klimatfrågan på rationellast tänkbara sätt.

Sverige - ett av världens minst korrumperade länder?

I går presenterade klimat- och sårbarhetsutredningen sitt slutbetänkande. Sverige kommer bli betydligt varmare och blötare. Skogstillväxten beräknas öka med 20-40 procent. I jordbruket kommer skördarna att växa, i Västerbotten med drygt 50 procent om samma grödor odlas som idag. Förutsättningarna för djurhållningen förbättras genom längre betessäsong och ökade vallskördar. En ökad nederbörd och vattentillrinning, framförallt i landets norra delar,
kommer att skapa mycket goda förutsättningar för en ökad vattenkraftproduktion. Beräkningar visar på en möjlig ökning av kraftpotentialen med 15−20 procent i snitt till slutet på seklet.

Lustigt, men är det inte just de svenska vinnarna på klimatförändringen som nu ikläder sig en ledarroll i det internationella arbetet för att "hejda" samma förändring?

Barretts misstag

Scott Barret har skrivit en bok om teorier för fungerande klimatavtal och om denna skrev Joakim Sonnegård en artikel, "Kyotoavtalet sätter klimatet på spel", i Svenska Dagbladet för ungefär en månad sedan.

Barrett, som är professor i miljöekonomi och internationell politisk ekonomi vid John Hopkins University menar att klimatkrisens ekonomisk-politiska kärna är vad man i spelteorin kallar för ett ”fångarnas dilemma”. Eftersom ett enskilt land inte påtagligt kan påverka den totala mängden växthusgaser i atmosfären, och därmed inte heller omfattningen av klimatförändringen, ligger det inte i landets intresse att ensidigt minska sina utsläpp. Det skulle bara betyda att landet både får ta kostnaden för att minska utsläppen och kostnaden av klimatförändringens konsekvenser. Sammantaget leder det till att världens länder försöker åka snålskjuts på varandras arbete med att få ner utsläppen av växthusgaser och att ett dödläge uppstår.

För att bryta dödläget krävs en mekanism – till exempel ett avtal – som upprätthåller ett effektivt samarbete om att reducera utsläppen av växthusgaser. Barrett formulerar ett antal kriterier som ett avtal (Kyotoprotokollet) måste uppfylla för att lösa dilemmat:

Det måste vara i varje enskild nations intresse att ingå och följa avtalet. Utan nationella incitament finns det inte någon anledning att ta på sig de bördor som avtalet fördelar. Vidare måste avtalet resultera i att hela kollektivet av avtalsparter får det bättre. Avtalet måste dessutom vara självförstärkande: det måste finnas både piska och morot i avtalet som gör att ingen vill bryta det. Slutligen måste avtalet också vara rättvist: viljan att efterleva avtalet hänger på om det uppfattas som rättvist eller inte.

Barretts bok är resultatet av 20 års forskning och hans teori bygger på en analys av över 300 internationella miljöavtal. Men i boken betonar Barrett att teorin inte ger några entydiga svar på frågan hur Kyotoprotokollet ska revideras.

Jag vet varför. Barrett har ägnat 20 år av sitt liv till att försöka lösa ett problem som egentligen inte finns men som uppstår om man formulerar klimatfrågan som ett bördefördelningsproblem. Precis i samma ögonblick som man gör detta uppstår ett "fångarnas dilemma" som gör att det blir omöjligt att lösa problemet!

Lösningen är precis lika enkel som att lösa problemet med elmarknaden. Om priset på CO2 styrs av den aktuella ppm-halten i atmosfären har alla incitament att minska de sammanlagda utsläppen och sänka priset på CO2. Då finns det ingen specifika börda eller nyttighet att fördela.

Det går alltså inte att lösa klimatfrågan genom att förhandla om en fördelning av specifika utsläppsbegränsningar. Istället måste man förhandla om en mekanism för prissättning av koldioxid (och andra växthusgaser) som är det enda som faktiskt kan ge resultat. Vi måste ju ändå utgå ifrån att de länder som möts för att förhandla har ett intresse av att lösa problemet! Utgångspunkten för förhandlingarna måste alltså vara en beskrivning av hur man löser problemet, inte i att kasta sig in i förhandlingar som hindrar problemets lösning.

Både boken och artikeln verkar besynnerlig. Hur kan Barrett göra sitt misstag? Och varför kommer artikeln nu? I artikeln heter det att Barretts bok är ny, men den publicerades faktiskt redan år 2003, för fyra år sedan. Och varför är det just Joakim Sonnegård som skriver artikeln? Han har precis gått från att vara chef för Expertgruppen för miljöstudier på Finansdepartementet (klirr i kassan från det nuvarande elspektaklet) till att bli chef för sekretariatet för Regeringens kommission för hållbar utveckling (där förutom statsminister Fredrik Reinfeldt, miljöminister Andreas Carlgren och finansminister Anders Borg bland andra Vattenfalls vd Lars G. Josefsson medverkar).

Läs mer, exempelvis Effektiv klimathantering? och Ska vi behålla elmarknadens låtsasaktöer eller en beboelig planet?

Ska vi behålla elmarknadens låtsasaktörer eller en beboelig planet?

Det finns som sagt inga specifika aktörer i den fysiska elhandeln. Men om elmarknaden utformas så att det ser som att el handlas mellan aktörer uppstår free-rider-problem. Problemen kan till viss del kan hanteras på monopolreglerade elmarknader men inte alls om elmarknader "avregleras" med monopolregleringen som utgångspunkt. På dagens felaktigt avreglerade elmarknader blir följden skenande efterfrågan, stigande pris men uteblivna investeringar, planhushållning och förlorad konkurrenskraft i förhållande till länder med monopolreglerade elmarknader.

Det blir också omöjligt att hantera klimatfrågan. I proaktivt syfte blir det därför viktigt för aktörerna i det nuvarande systemet (och det inbegriper förmodligen även aktörernas ägare, exempelvis den svenska staten) att hantera klimatfrågan på ett sätt som gör att klimatfrågan inte kan hanteras, bara att det ser ut som att den hanteras. Med ännu mer planhushållning. Det kan man göra genom att, precis som när det gäller elmarknaden, skapa ett free-rider-problem som egentligen inte existerar och försöka lösa klimatfrågan genom att fördela en kollektiv nyttighet med avtal mellan specifika aktörer.

Frågan är om vi ska behålla elmarknadens låtsasaktörer eller en beboelig planet.

Läs mer, exempelvis När folkhemselen blev kriminell

När folkhemselen blev kriminell

Det är kanske tjatigt, men det tål att upprepas: El är en kollektiv vara som handlas genom att koppla utrustning som förbrukar respektive producerar el till nätet. Den sammanlagda förbrukningen styr behovet av kraftverk och det aktuella priset på elen. Därför borde elen handlas till aktuellt pris direkt på nätet. Och de som så önskar borde i tillägg prisförsäkra inkoppling av utrustning med helt andra typer av kontrakt än på dagens marknad. Något som jag föreslog för några år sedan och som självklart sågades av ett gäng utredningar. Poängen var i alla fall att alla måste betala och få betalt för den kapacitet som de tar ut från respektive tillför elsystemet.

Om elmarknaden däremot utformas som idag, så att det ser ut som att den fysiska elen handlas med långa leveransavtal mellan enskilda aktörer fungerar ingenting! Med den differentierade prisbildningen som följer av avtalshandeln kan priskänsliga och aktiva konsumenter skaffa sig ett relativt sett lägre avtalspris än prisokänsliga och passiva konsumenter. Med ett fast pris i avtalen kan högförbrukande konsumenter dessutom koppla in hur mycket förbrukning som helst vid vilket aktuellt pris som helst på marknaden. Resultatet blir att efterfrågan och priset på den kollektiva elen stiger och att alla konsumenter, stora som små förlorar på systemet. Trots stigande efterfrågan och pris saknas till råga på allt incitament att investera i mer produktion. Det går ju inte att ta betalt för kapacitet i de nuvarande avtalen! Den paradoxala följden är att avregleringen av elmarknaden förutsätter planhushållning! Även planhushållningen bygger på en hopplös tankemodell, nämligen att olika aktörer måste kunna handla fysisk el till olika avtalspriser. Vilket bara leder till ännu värre problem och ännu mer planhushållning.

De gamla monopolreglerade elmarknaderna fungerar faktiskt bättre. De differentierade monopoltarifferna driver i och för sig upp efterfrågan på den kollektiva elen, men producenterna kan ta betalt för fasta kostnader och genomföra alla investeringar som anses nödvändiga. Samtidigt kan behovet av investeringar faktiskt också reduceras med tids- och effekttariffer för högförbrukande konsumenter som avspeglar de rörliga produktionskostnaderna i systemet. Aktörerna på de monopolregerade elmarknaderna kan till skillnad från sina avreglerade kollegor själva och utan politisk inblandning hantera balansen mellan utbud och efterfrågan. Plus i kanten på den punkten alltså för monopolsystemet! Det stora problemet är emellertid att inte heller den monopolreglerade elmarknaden bygger på en fungerande tankemodell.

Skälet till att det idag ser ut som el handlas mellan aktörer är att elsystemet började byggas av ensamma kraftverksägare i egna nät. Just eftersom kraftverksägarna var ensamma kunde de teckna kontrakt med konsumenterna i näten. Sen har det bara rullat på och bilden av att el kan handlas mellan enskilda aktörer har etsat sig fast i folks medvetande. När näten började kopplas ihop överfördes den säljande rollen formellt till nätägarna som inte påverkades av den fysiska hopkopplingen. Konsumenterna tecknade nu istället kontrakt med nätägarna och det såg ut som att el handlades mellan enskilda konsumenter, elsäljande nätägare och producenter. När elmarknaden efter nästan ett sekel sedan "avreglerades" överfördes egentligen bara den säljande rollen till ännu ett mellanled. Idag ser det därför ut som att elen handlas mellan enskilda konsumenter, konkurrerande elsäljare och producenter. Dessutom vid sidan av ett nät som är uppdelat i ett stort antal nätbolag!

I praktiken har aktörerna på dagens elmarknad bara en ”vettig” funktion. De svarar för att tillsammans prognostisera den sammanlagda förbrukningen, som styr behovet av kraftverk och det aktuella priset på marknaden. Det är just därför som konsumenterna måste teckna ”avtal om fortlöpande leverans” med leverantörerna på den nuvarande marknaden. Någon verklig leverans är det naturligtvis inte fråga om. Konsumenterna köper ju faktiskt elen själva genom att koppla utrustning till nätet! Att göra sig av med avtalen, aktörerna och problemen på den nuvarande elmarknaden är alltså i princip en ”baggis”. Prognostiseringsarbetet skulle kunna hanteras betydligt mer effektivt av en central instans, förslagsvis systemoperatören, som har direkt överblick över den aktuella förbrukningen det sammankopplade elnätet.

Så här i efterhand så är det ganska lätt att se vad som egentligen har hänt, sen 1800-talets slut. På grund av ett specialfall kunde de första ensamma kraftverksägarna teckna fysiska leveranskontrakt med konsumenterna. Därefter har kontrakten i kombination med onödigt skapade mellanled använts för att upprätthålla en illusion av fysisk handeln mellan aktörer. Under monopolregleringen växte aktörerna i takt med elsystemets expansion och den ökade elanvändningen. När uppbyggnadsfasen var överstökad upphörde tillväxten och aktörerna var låsta till sina respektive nät. För att växa vidare blev lösningen att frikoppla handeln med el från näten och införa ett nytt säljande mellanled. Och när avregleringen dessutom synkroniserades med skapandet av EU:s inre marknad kunde aktörerna växa utanför nationsgränserna.

Problemet är att dagens avreglerade marknad på EU-nivå endast har ett verkligt syfte. Ett! Det är att producentaktörer som egentligen inte har något existensberättigande på en avreglerad elmarknad ska kunna växa vidare. En producent äger bara ett antal kraftverk som tillsammans med alla andra kraftverk på marknaden ska köras för att täcka den sammanlagda förbrukningen i nätet till att aktuella lägsta pris. Märkvärdigare än så är det inte! Den faktiska elmarknaden är inte heller särskilt "europeisk". Nätet är tämligen uppdelat i regionala områden som avgränsas av flaskhalsar och som har egna aktuella prisnivåer, även i det nordiska elsystemet. Hela skiten är en bluff med absurda proportioner! El kan egentligen varken handlas med avtal eller mellan enskilda aktörer. Konsumenternas försök att sänka priset leder till att priset stiger. När konsumenterna inte kan sänka priset så kan de inte heller minska utsläppen av koldioxid. Avregleringen leder till stigande priser, sämre konkurrensförmåga, planhushållning, ökade konfliktrisker och att förespeglingarna om att Sverige och EU ska ”leda utvecklingen för att hantera klimatproblemen” klingar väldigt falskt. De enda vinnarna på hela härvan ser ut att vara de stora kraftbolagen. Och förståss, icke att förglömma, centerpartiets medlemmar.

Det är i det här perspektivet man bör betrakta den debatt om elmarknadens historik som blommat upp under sommaren. Två historiker, Arne Kaiser, professor vid avdelningen för teknik- och vetenskapshistoria på KTH och Per Högselius, filosofie doktor på samma avdelning och vid Lunds universitet, har fått en hel del pengar av Energimyndigheten för att bedriva ett forskningsprojekt, ”När folkhemselen blev internationell”. Hela elbranschen har intervjuats och fungerat som bollplank. Resultatet har blivit en ”tegelsten” som publicerats på SNS förlag. Det verkar emellertid inte ha varit det enda syftet med projektet. Forskarna har nämligen utsett sig själva till ”kritiker” av elmarknadsreformen och skrivit debattartiklar för att sprida sina teorier riktigt ordentligt. På DN debatt (”Elavregleringen är ett skräckexempel”) får man den 19 juni reda på att det mest paradoxala med elreformen är att Vattenfall kontrollerar Berlins elförsörjning och att Fortum kontrollerar Stockholms. I Göteborgsposten (”Kraftbolagens vinster – helt i linje med politiska beslut”) den 13 september heter det att kraftbolagen faktiskt var motståndare till reformen. Inte var det väl därför som Vattenfall bolagiserades? I och för sig, när det under en tid gjordes en del försök att verkligen skapa en fungerande avreglering var motståndet hårt. Men när branschen väl hade fått som den ville och även utrett det infernaliska balansavräkningssystemet som var en förutsättning för att behålla aktörsrollerna på marknaden, då blev det återigen grönt ljus.

Är det då kraftbolagen som ska kritiseras och sättas i skamvrån frågar sig författarna i den senare av artiklarna. Svaret är tydligen nej. ”Det står klart att politiker och utredare underskattade elsystemets komplexitet och speciella karaktär”.

Som att elmarknaden består av ett nät och att el är en kollektiv vara.

Att "sverka" på elmarknaden

Ordet "sverka" betyder ju som bekant att klaga på något man inte är nöjd med. Uppkallat efter Sverker Olofsson, programledare för SVT:s konsumentprogram Plus och ett av Språkrådets mer uppmärksammade nyord år 2006. Det Sverker inte är nöjd med kastar han i soptunnan. När det gäller elmarknad och energipolitik klagar emellertid en helt annan Sverker mest och därför finns det numer två betydelser av ordet sverka. SCA:s ordförande Sverker Martin- Löf klagar nämligen högljutt men vill ändå ha mer av samma sak! Det som skapar det höga elpriset är den differentierade prisbildningen och ju högre priset blir ju mer differentierad vill Sverker att prisbildningen ska vara.

Se det senaste sverket på E24.se