Omvärldsanalys

Utan tvivel sitter vi i en riktig knipa. Till att börja med, innan oljeländerna förstod oljans rätta värde, kunde vi roffa den billigt. Idag har oljestaterna till stora delar återtagit kontrollen, med all rätt. De har inga större incitament att öka utbudet, oljan blir bara mer värdefull om den stannar i backen. Samma sak med naturgasen. De lättåtkomliga tillgångarna kan dessutom vara på väg att sina samtidigt som efterfrågan fortsätter att stiga. Vår strategi är att ändå försöka öka utbudet men att också ställa om våra energisystem till alternativa bränslen.

För att öka utbudet och sänka priserna vill vi införa ”frihet, demokrati och marknadsekonomi” i oljerika länder. Då kan vi återigen exploatera deras tillgångar i egen regi. Samtidigt som vi sjunger marknadsekonomins lov för att roffa i oljeländerna försöker vi genomföra en gigantisk politisk omställning av våra egna energisystem. Det hänger inte riktigt ihop. För att etablera detta dubbelspel ”liberaliserar” vi våra energimarknader så att de absolut inte fungerar och förutsätter planstyrning. Sen låter vi myndigheter, medier och andra inblandade parter sprida ett kontinuerligt flöde av lögner om de avreglerade marknadernas funktion. Det märkliga är att någon kan tro att planstyrning av marknader där enskilda aktörer konkurrerar om en kollektiv nyttighet alls ska fungera. Dessutom i länder med ett demokratiskt styrelseskick! Det är verkligen helt absurt. Om det är något som förutsätter diktatur och total kontroll så är det den avreglerade energimarknaden i dess nuvarande form.

För att motivera den gigantiska planhushållningen målar vi upp ett katastrofalt klimathot som sägs bero på den fossila förbränningen. Hotet kan i och för sig vara verkligt. Men skulle vi vilja hantera det hade vi inte fört en infernalisk kamp för att öka utbudet och sänka priserna på oljan och naturgasen.

Frågan är om inte den neokonservativa exploateringsstrategin som vi idag bedriver mot oljeländerna är rätt kontraproduktiv. Den påverkar knappast oljeländernas styrelseskick i demokratisk riktning. Inte minskar den heller krigsrisken och priserna på olja och naturgas. Eller är planen möjligen att pang-bom erövra alla oljeländerna så att tillgångarna inte längre kontrolleras av de rättmätiga ägarna? Oavsett vilket hjälper det föga när tillgångarna rätt snart i alla fall blir knapphetsprissatta och priset kommer att bestäms av konsumentsidan.

Fungerande marknader och demokrati borde fortfarande vara ett intressant framtidsalternativ.

Relaterat: NYT, NYT, NYT, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, DN, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, ExP, ExP, ExP, AB

Läs mer: En summering - ur ett elperspektiv

Hm....

Om en röst på moderaterna innebär en röst för planekonomi, hur mycket demokrati har vi då?

Marknadskommunism vs. fejkad marknadsekonomi

YouTube-klipp där Naomi Klein resonerar om Kinas "marknadskommunism" och hur Peking-OS är ett sätt att manifestera landets konkurrenskraftiga samhällsmodell. Frågan är om inte vi måste bestämma oss för något bättre än fejkad demokrati med fejkad marknadsekonomi.



Se även detta klipp där Barack Obama presenterar sin nya "energiekonomi"

Relaterat: DN

Fråga till statsminister Fredrik Reinfeldt

Igår (17/6) höll regeringens kommission för hållbar utveckling ett seminarium med statsminister Fredrik Reinfeldt och miljöminister Anderas Carlgren på temat att ny teknik behövs för att klimatförändringarna ska kunna begränsas. Men hur ska den nya tekniken komma fram? Vilka styrmedel och vilken politik är mest effektiv?

Det är inte ofta jag ställer frågor men trots ivrigt handviftande fick jag tyvärr inte ställa någon på gårdagens seminarium. Så jag kan väl ställa frågan så här istället:

El är en kollektiv vara men när elsystemet byggs upp under monopolreglering skapas en illusion av att elen handlas mellan enskilda aktörer. Därför har vi idag en marknad där enskilda aktörer konkurrerar om en kollektiv nyttighet! På konsumentsidan leder konkurrensen till skenande efterfrågan och att konsumenterna i praktiken inte kan reagera på introducerade avgifter för utsläpp. På producentsidan leder konkurrensen till att producenterna inte har några incitament att investera i produktion, hur mycket subsidier man än öser över dem. Har vi inte ett fundamentalt problem med elmarknaden? Den ser ut att göra det omöjligt att lösa inte bara klimatfrågan utan även energifrågan.

Mailat till statsministern, med vänlig hälsning.

Vändpunkt

När elmarknaden närmar sig utbudsunderskott borde kraftproducenterna själva vilja förändra spelreglerna.

Hur stabila är då de nuvarande?

Dagens klimathantering

Ett sätt att försöka bevara strukturer från en period med obegränsad tillgång på billig energi.

Relaterat: Stärk svensk miljömarknad

Gazprom visar vägen

Intressant artikel i New York Times som handlar om att Gazprom ser ut att ompröva sin prisättningsmodell för att kunna hantera ett framtida utbudsunderskott i gasnätet. De låga ryska priserna ska successivt höjas till i nivå med världsmarknadspriset fram till 2011. Säkerligen kommer Gazprom också tvingas avveckla de bilaterala kontrakten och i framtiden sälja all gas till spotpris.

Samma utveckling borde vi kunna se på elmarknaden. När el "handlas" i bilaterala kontrakt blir kapacitet gratis i konsumentledet och investeringar oattraktiva i producentledet. Samtidigt som ett ständigt kapacitetöverskott är en förutsättning för att marknaden inte ska braka ihop. Det håller inte i längden. Gazprom och Ryssland ser alltså ut att visa vägen medan Vattenfall och Sverige definitivt är inne på fel spår. Är det inte lite märkligt att ett av världens mest elintensiva länder ska rädda klimatet genom att bygga ännu mer elproduktion, med planstyrning?

Självuppfyllande profetia

När det ständigt stigande behovet av olja, gas och el inte längre kan mötas av ökad produktionskapacitet måste istället behovet anpassas till utbudet. För elmarknaden innebär det att även konsumentsidan måste handla elen till spotpris och att elbranschens imperium kommer att falla.

Fiktiv makt

Den felavreglerade elmarknaden har gjort EU-länderna till aktörer som konkurrerar om den gemensamma elen i elnätet (se denna post). Saken blir inte mindre komplicerad av att flera av länderna dessutom konkurrerar om den gemensamma gasen i gasnätet, vilket också ger Gazprom stor makt. Helt i onödan, eftersom varken elen i elnätet eller gasen i gasnätet egentligen handlas mellan enskilda aktörer.

Relaterat: DN, DN

"Avregleringen" kommer att tvinga fram en verklig avreglering

På den avreglerade elmarknaden leder konkurrens mellan individuella aktörer på konsumentsidan till en skenande efterfrågan och på producentsidan till ett minskat utbud. Det beror på att el egentligen är en kollektiv vara som handlas mellan alla som samtidigt kopplar utrustning till elnätet. Under förespegling att åtgärderna är till för att rädda klimatet försöker därför länder som avreglerat rädda sina marknader med hjälp av planstyrning. Allt bygger på att andra länder ska följa efter med lika kostsamma åtgärder. Men varför skulle de göra det? Deras marknader riskerar inte att kollapsa. Och varför ska de rädda klimatet när avreglerade länder bara försöker rädda sina felavreglerade marknader?

Den felaktigt utformade avregleringen kommer att tvinga fram en verklig avreglering. Ju förr dess bättre. Sen möjligen, kan klimatfrågan hanteras.

Relaterat: "Många länder flyr klimatansvaret" (förstasidesrubrik, DN 5/4), En summering - ur ett elperspektiv

En summering - ur ett elperspektiv

El är egentligen en kollektiv vara som handlas samtidigt mellan alla som kopplar utrustning till elnätet. Traditionellt utformas dock elmarknader som om el är en privat vara som handlas mellan enskilda aktörer. Problemet är att det inte fungerar särskilt väl. På konsumentsidan leder handel av den gemensamma nyttigheten i konkurrens mellan individuella aktörer till stigande efterfrågan och på producentsidan till ett minskat utbud!

Monopolreglerade elmarknader klarar sig bättre. Även där leder i och för sig konkurrens mellan individuella konsumenter till stigande efterfrågan. Men kan alltid mötas av investeringar i mer produktion eftersom monopol råder på producentsidan.

Ingen av de traditionella marknadsmodellerna är förenlig med en hållbar utveckling. Allra minst den avreglerade som helt enkelt riskerar kollaps. Stater som avreglerat enligt gängse modell försöker därför dämpa efterfrågan och öka utbudet med hjälp av planstyrning. De blir då själva aktörer som tävlar om att minska efterfrågan respektive öka utbudet så lite som möjligt. Det löser knappast problemet.

För att lösa problemet måste man acceptera att el faktiskt är en kollektiv vara. Det är den sammanlagda förbrukningen som styr behovet av kraftverk och det aktuella priset på elen i nätet. Elmarknaden består alltså bara av ett nät på vilket alla borde handla elen till samma aktuella pris. Då har alla inblandade skäl att koppla utrustning till och från nätet i en ekonomiskt optimal ordningsföljd. Handlar alla elen till samma referenspris blir det också möjligt att utbyta risk mellan individuella konsumenter och producenter, trots att själva elen handlas i en gemensam transaktion.

Relaterat: Klimatet kan bli EU:s vinstmaskin (SvD Brännpunkt 14/3)

Strutsreflexioner

Ju allvarligare problemet med växthusgaserna verkar, desto större tilltro till vetenskapens möjligheter att lösa det, skriver Niklas Ekdal på DN:s ledarsida. 68 procent av svenskarna tror att forskningen inom tio år kan bromsa klimatförändringarna. För tre år sedan var siffran 39 procent. Nio av tio tror att forskarna kommer att ge oss effektivare energikällor. Sju av tio tror att de kommer att bidra till ekonomisk tillväxt. En strategisk uppgift för regeringen borde därför vara att möta de högt ställda folkliga förväntningarna och öka resurserna till forskningen. Vilket ansvar politikerna bör ta för att lösa klimatfrågan framgår inte av statistiken.

Enligt en ny undersökning från Naturvårdsverket ökar samtidigt svenskarnas tro på att de själva kan göra något för att bromsa klimatförändringen. Åtta av tio tror detta, 81 procent och det är en tydlig ökning från förra året då andelen var 73 procent. Frågan är om politikerna alls behöver ta något ansvar?

Även elbranschen kan tänka sig att hjälpa medbogarna och avlasta politikerna. Snacka om Stockholmssyndrom. Tidningen ERA rapporterar att nio av tio är beredda att byta till en elleverantör som medverkar till att minska klimatkoldioxidutsläppen. Lika många uppger att de får en negativ uppfattning om elleverantörer som inte vidtar konkreta åtgärder mot klimatförändringarna. Som grädde på moset kan ERA också berätta att "allt fler elkunder gillar sitt elhandelsföretag", enligt en undersökning som Synovate gjort på uppdrag av branschorganisationen Svensk Energi.

Lite mer sympati kan man ha för Marie Söderqvist på Expressen som menar att det är dags att kyla ner debatten. Hon hänvisar till Björn Lomborg som har en enkel tes. Om det finns ett miljöproblem så ska det hanteras rationellt. Precis! Sen går meningarna isär när det gäller vad som är rationellt. Stiger vattnet kan man ju flytta på sig, tycker Lomborg. Mer rationellt vore att få vattnet att inte stiga. Och för den uppgiften måste politikerna ta ett annat ansvar än idag.

Läs mer, exempelvis Det finns en enkel lösning

Verklig illusion

SvD berättar att några forskare på avdelningen för miljöstrategisk analys vid KTH har tagit fram en rapport om vad som behövs för att uppnå Sveriges klimatmål och minska utsläppen av växthusgaser med 85 procent fram till 2050.

Utgångspunkten är en analys "som visar att ny effektiv teknik och ökad användning av förnybar energi bara minskar utsläppen av växthusgaser till hälften av dagens utsläpp". Och de ligger tre gånger högre än målet 2050. Hur tar man resten? I en pilotstudie med fem scenarier visar forskarna på de trendbrott och genomgripande samhällsförändringar som krävs. Gemensamt för alla scenarier är att man bryter ökningen av resursintensiv konsumtion. Det är mindre resande, mer it, ett tätare samhälle och närturism som är lösningen. Helt utan att det finns prisincitament som styr, verkar det som. Vare sig när det gäller den första hälftens minskning och behovet av ytterligare reducering ner till 15 procent av dagens nivå.

En av de absolut viktigaste möjligheterna att minska utsläppen, menar forskarna, är att gå över till bioenergi. Utsläppen vid förbränning av biobränslen behöver ju inte räknas. På så sätt kan vår totala produktion och konsumtion av energi öka samtidigt som vi påstå att Sverige är ett föregångsland när det gäller klimathantering.

Läs mer, exempelvis: Risk för att påminnelsen blir brutal

Risk för att påminnelsen blir brutal

I sin kolumn på DN skriver idag Göran Rosenberg om att vi får allt svårare att skilja på vad som är verkligt och overkligt.

"Problemets kärna är att vi människor aldrig lever i verkligheten som den är, utan alltid i våra mer eller mindre välgrundade och ständigt skiftande föreställningar om verkligheten som vi uppfattar den. Vill det sig riktigt illa kan våra föreställningar om verkligheten komma att grundas på rena lögner och fantasier. Individer, grupper, ja ibland hela samhällen, kan bevisligen förlora verklighetskontakten, eller känslan för verklighet, och därmed förmågan att tolka och förstå villkoren för sin existens.

Förr eller senare gör sig naturligtvis verkligheten påmind och anpassar våra föreställningar till våra erfarenheter, men ju större lögn desto större risk för att påminnelsen blir brutal".

Under "signerat" tar faktiskt Niklas Ekdal samtidigt upp energi- och klimatfrågan och försöker trots dystra framtidsprognoser gjuta mod i oss läsare: "det är en ny dag i morgon, med nya vanor, ny teknik och nya politiska beslut".

Vi får hoppas att de nya politiska besluten bygger på en ny tolkning av verkligheten.

Läs mer, exempelvis Ska vi behålla elmarknadens låtsasaktörer eller en beboelig planet? eller Sverige - ett av världens minst korrumperade länder?

Elen gav oss andra tomtar och troll

Det elektriska ljuset har haft en kolossal betydelse för att tron på oknytt har minskat, enligt folklivsforskaren Ebbe Schön som intervjuas på SvD:s Idag-sida. Förvisso. Men med elen som sådan har vi fått andra väsen. Först under monopolregleringen. Kraftbolag och distributörer som kunde sälja el på egen hand. Vid avregleringen uppstod ännu mer besynnerliga väsen på elmarknaden. Fristående kraftproducenter och elsäljare som kunde handla el vid sidan av elnätet, genom att teckna elavtal och skicka räkningar. Det är sånt oknytt som folk tror på idag. Och värst av allt oknytt är alla tomtar till professorer som på akademiskt maner försöker inbilla oss vanliga människor att allt detta är på riktigt och fyller någon vettig funktion. Trots att elmarknaden bara består av ett fysiskt elnät till vilket man kopplar utrustning. Den sammanlagt inkopplade förbrukningen styr behovet av kraftverk och det aktuella priset på nätet. Och om alla handlar elen till samma aktuella pris så kan konsumentsidan minska den sammanlagda förbrukningen och sänka priset när det är högt. Hade det inte varit för allt oknytt.

Läs mer, exempelvis Bluffmakarna som lurade världen eller När folkhemselen blev kriminell.

Det är synd om moderaterna

Visserligen har de regeringsmakten. Men inte ens på deras egen partistämma kan de diskutera moderat politik. Åtminstone inte när det gäller energi- och klimatfrågorna som i praktiken dirigeras av centerpartiet och kraftindustrin i skön förening.

Arbetet med att bilda en borgerlig allians startade redan i augusti 2004. I november 2004 tillsattes sex gemensamma arbetsgrupper för att utveckla en gemensam politik. Det enda område som inte berördes var just energi- och klimatpolitiken. Den avhandlades istället offentligt t.ex under Almedalsveckan 2005, där Göran Hägglund uppmanade centerpartiet att bryta med sossarna (Ekot). Men där centern och Maud Olofsson svarade med att publicera en debattartikel i Göteborgsposten tillsammans med Sydkrafts vd Lars Frithiof. Tillsammans ville de att dåvarande statsminister Göran Persson (!) skulle ta initiativ till en bred politisk uppgörelse om energipolitiken (Ekot). Centern var helt enkelt oroliga för att inte längre helt och hållet kunna styra energipolitiken i en borgerlig alliansregering.

I slutet av februari 2006 hade alliansen jobbat sig igenom i stort sett alla stora politiska områden utom energi- och klimatpolitiken. Sedan startade centern sin verkliga utpressning. Den 22 mars 2006 enades centern om ett nytt energipolitiskt program, inte med resten av allianspartierna utan med socialdemokraterna och vänsterpartiet (Ekot)! Sedan var det bara för resten av de borgerliga partierna att krypa till korset, på samma sätt som sossarna och vänsterpartiet krupit sedan 1997 för att vinna poäng i blockpolitiken. Den 14 juni 2006 presenterade alliansen sin gemensamma energipolitik. Ett ja och ett nej till kärnkraften ersattes med ett jasså och på alla andra punkter fick centern bestämma. Nu sitter centern på alla relevanta statsrådsposter. Energibranschen och LRF har i princip bemannat alla statssekreterarposter. Centerns och kraftindustrins politik har blivit regeringens. Regeringens politik har blivit moderaternas och på moderaternas stämma vågar man inte längre säga sin ärliga mening. Jämför gärna branschorganisationen Svensk Energis förslag till energi- och klimatpolitik i våras med moderaternas (sid 2-3) i helgen beslutade politik.

Tyvärr är politiken inte borgerlig. Den är inte till vår konkurrensmässiga fördel. Den är inte förenlig med en fungerande klimathantering. Och den förutsätter ett makalöst lurendrejeri när det gäller elmarknadens funktion. Håller det för att vinna väljarna inför nästa val om tre år?

Läs mer, exempelvis: Publicitet för Westander och Effektiv klimathantering?

Artiklar i Sydsvenskan, DN och SvD.

Rapport från M-stämman

Det är paus i moderaternas stämmoförhandlingar, rapporterar PJ Anders Linder på SvD:s ledarblogg. Ombuden sluter upp så mangrant kring partiledningens linje att alltsammans riskerar att ta slut för fort, så i stället för att ta itu med energi- och miljöpolitiken har man lagt in ett panelsamtal om ätstörningar.

Lösningen: extrem enkelhet

Europaparlamentarikern Anders Wijkman är upprörd. För att lösa klimatproblemet måste EU genast avskaffa tullen på lågenergilampor från Kina! Sen gäller det att hjälpa Kina och Indien att klimatanpassa tekniken. Endast så, skriver Wijkman på dagens SvD Brännpunkt, finns det en hygglig chans att klara klimatmålen.

Knappast. Lösningen är snarare extrem enkelhet.

Det räcker med ett globalt pris på CO2. Det borde styras av den aktuella ppm-halten i atmosfären. Då har alla ett gemensamt incitament att minska de sammanlagda utsläppen.

Och ett pris på el i elnäten. Då har konsumenterna skäl minska den sammanlagda förbrukningen (som styr det aktuella priset), sänka elpriset och även minska utsläppen av koldioxid från elproduktion.

Det gäller helt enkelt att prissätta kollektiva varor och nyttigheter på ett lite smartare sätt än idag.

Läs mer, exempelvis Effektiv klimathantering?

Tuffare mot Putin

Energitvister och ryskt medlemskap i WTO väntas dominera dagens toppmöte i Lissabon mellan EU och Ryssland, rapporterar DN. Ryssland är den största leverantören av gas till de 27 EU-länderna. Men en tvist har uppstått om vem som ska bestämma över de ledningar som används för den ryska gasen. Expressen skriver på ledarplats att EU borde vara tuffare mot Putin. Man kunde börja med att hantera sina egna ledningsbundna marknader som marknader bundna till ledningarna. Och resolut konstatera att om Vattenfall inte kan sälja el så kan inte heller Gazprom sälja gas som fristående fysisk aktör i ett sammankopplat ledningsnät.

Läs mer, exempelvis Putin, Gazprom, Merkel & Vattenfall

EUTube: Falskt om klimatet

Och i den här videon förklarar EU-kommissionens ordförande Jose Manuel Barroso, under ivrigt gestikulerande, att den globala uppvärmningen kräver en global lösning men att den globala lösningen är att förhandla fram bindande nationella framtida mål. Sen rinner tiden iväg och hoppsan, det visade sig att inte ett enda land i realiteten minskade sina utsläpp. Trovärdigheten är noll och då kommer naturligtvis inte heller länderna att uppfylla sina förpliktelser. Om man ens kan komma överens om några. I EU:s värld är inte ens koldioxid en kollektiv nyttighet.