Med energi kan arbete rationaliseras, produktiviteten stiga och välståndet öka. Ökat välstånd och högre kostnader kräver ännu mer energi för att upprätthålla konkurrenskraften och välståndet. Därför har energi blivit en viktig strategisk fråga för industrialiserade länder.
Strategin har hittills gått ut på att skapa överskott och priser som bestäms av rörliga produktionskostnader. Primärenergi har ofta exploaterats av konsumentländer snarare än producentländer. Ledningsbundna marknader med kollektiv el eller gas har traditionellt monopolreglerats. Efter oljekrisen och fram till kalla krigets slut utnyttjades monopolregleringar till massiva investeringar i kärnkraft.
Sedan följde den paradoxala avregleringen. Aktörer som skapats av monopolregleringar men även de nationalstater som avreglerade skulle konkurrera om den kollektiva varan i ledningarna. Syftet måste redan från början ha varit att med planhushållning åstadkomma investeringar i produktion med låg rörlig kostnad på icke-kommersiella grunder. Parallellt utvecklades klimatagendan som ett argument och EU som europeisk institution för att samordna planstyrningen mellan konkurrerande nationalstater.
Avslutningen av det kalla kriget blev också startskottet för en ny global verklighet. I-länder med hög energiförbrukning och 20 procent av jordens befolkning fick konkurrens av utvecklingsländer med resten av befolkningen och väsentligt lägre kostnader för arbetskraft. Resultatet blev en drastisk omlokalisering av produktion från väst till öst. Avregleringen av finansmarknaderna bidrog till att dölja de rika industriländernas fundamentala konkurrensproblem. Istället för att anpassa sig till konkurrensen blev det gratis att låna för att konsumera. Billiga varor bidrog till låg inflation, låga räntor, hög tillväxt och en allt högre global energiförbrukning. Till slut slog oljeproduktionen i taket. Priset på olja, etanol och mat steg. Inflationen ökade, räntorna steg och kreditbubblan sprack.
Några slutsatser: Inte bara elmarknaden är en bluff. Klimatagendan likaså. Lägg till EU som ett projekt för fred, demokrati och marknadsekonomi. Hela strategin har dessutom havererat. Planstyrning av en dysfunktionell marknadsillusion fungerar inte särskilt väl.
Lösningen då? Ja, det kan inte vara att bygga vidare på den fallerade strategin. Att återgå till det monopolreglerade systemet lär inte heller fungera. Varför inte bygga framtiden på rationella lösningar och reglera systemen med hänsyn till att det faktiskt är kollektiva varor som handlas i ledningarna?
